Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Anders Wiklund/TT
Bild: Anders Wiklund/TT

Kraften i ett högt betyg har försvunnit då fler når högre målen

Ett ofta påtalat problem i den svenska skolfrågan är den allvarliga betygsinflationen.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Oavsett om man skyller på friskolor, flummighet eller påtryckning från föräldrar så står grundproblemet i ett betygssystem som öppnar upp för missbruk. Sedan vi införde målbaserad betygssättning och avskaffade det relativa betygssystemet har vi fått dras med dessa problem i institutionerna. Jag har personlig erfarenhet av alltför för högt satta betyg för mig själv och personer i min omgivning, allt i syfte att stärka statusen för skolan. Det målbaserade systemet har ett inneboende problem i att syftet med betyg helt läggs åt sidan.

Betygens värde ligger i att man kan sortera elever och sökande efter prestationsgrad och effektivisera intag till högre utbildning. Att inte tro att detta följer en normalfördelning är att göra ett logiskt felslut över den mänskliga naturen. Mänskliga egenskaper sprider ut sig på liknande kurvor, alltifrån längd till intelligenskvot. Ett högt betyg har bara ett värde om det i jämförelse är bättre än andras. Hade guld varit lika förekommande som järn hade nog guldets värde minskat för en jämförelse. Det som hänt är att kraften i ett högt betyg försvunnit då fler når de "högre målen". I Det tidigare systemet med betyg 1-5 kunde bara sju procent nå högsta betyget, fastslaget. Betygsinflation var omöjlig.

Det lägsta betyget skulle också bara ges sju procent. De flesta befann sig i mitten. Undervisningens syfte är kunskap och lärande, och betygens är att sortera och nivågruppera. En tänkbar invändning är att de centrala proven har givna konkreta poänggränser. Det är sant, men av individuella upplevelser i kombination med statistik har en trend märkts, denna att lärare tenderar att sätta högre betyg på elever än de centrala proven ger. Ofta hänvisas då till tidigare prov, prov läraren själv ansvarat över. Där ligger det i farans riktning att dessa varit på för enkel nivå.

Vad ska göras åt detta rent konkret? Uppvärdera teoretiska ämnen i förhållande till praktiska i relation till antagningspoäng, och låt dessa avgöras av centrala prov med central rättning, och fördela poäng relativt över hela landet. Det är alltså inte frågan om normalfördelning i varje klass och att man skulle missgynnas av att hjälpa en kamrat. Det skulle fungera på samma sätt som högskoleprovet. Det hade varit ett lättfattligt system, med minskat pappersarbete för lärarkåren. Det hade värderat prestation och resultat framför skolors vilja att ha ett "fint anseende" utåt.

Björn Hedén