Kulturkanon: En befängd idé

Det pratas en del om så kallad "kulturkanon" i dessa dagar.

ANNONS
|

Tanken att vi alla ska ty oss till en gemensam "svensk" kultur är så oerhört befängd. Varför måste vi alla leva i vår egen, trånga kulturbubbla utan att över huvud taget intressera oss för övriga världens kulturyttringar? Ligger det en trygghet i det? Visst importeras utländska TV-program och filmer friskt, till exempel "Masked singer" och "Jönssonligan" (Jo, det heter faktiskt "Olsenbanden" i den norska förlagan, och de första filmerna har till och med samma manus). Och visst ska vi slå vakt om, och vara stolta över, vårt gemensamma kulturarv. Men det finns en hel kulturvärld därute, som väntar på att upptäckas!

ANNONS

Jag är exempelvis ett stort fan av den amerikanska komediserien "Gilligans Island". "Gilligans vadå?" undrar svensken och rynkar på näsan, medan amerikanen förvånat undrar hur någon kan ha missat serien, som repriserats ett oräkneligt antal gånger i amerikansk TV och gett upphov till "merchandise" som sällskapsspel, leksaker, muggar, t-shirts och ett Nintendospel med mera. På musikfronten kan nämnas det Australiensiska rockbandet "1927". Helt okända här, men i hemlandet är de det bäst säljande inhemska bandet efter ACDC.

Eller ta de belgiska seriealbumen "Suske und Wiske", som på svenska hette "Finn och Fiffi". Närmast bortglömda figurer här, men nationalklenoder i hemlandet som bland annat förärats ett eget museum. I grannlandet Norge har  biljaktskomedierna "Börning" gått för fulla hus på biograferna. För de flesta svenskar är filmerna okända. Detta var bara ett axplock av den utländska populärkulturfloran.

Tänk så torftigt vårt kulturliv skulle vara med enbart "hundraprocentig svensk kultur". Vi skulle måla in oss i ett hörn. Nej, våga se bortom horisonten och ta in världen!

Cecilia Sinderella

ANNONS