Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Fredrik Sandberg/TT
Bild: Fredrik Sandberg/TT

Kvinnor gör fortfarande merparten av obetalt arbete i hemmet

Replik. Svar på Det är oss själva det hänger på!, 20 maj.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Japp. Åkerlund och hans följe har rätt. Det hänger på oss. Mäns våld mot kvinnor pågår än. Varje dag, året om. Fler än 300 kvinnor i Sverige har dödats av sina män de senaste 20 åren, i genomsnitt mer än en kvinna i månaden. Det är sorgligt.

Lite sorgligt blir det också när jag läser insändaren. Att låtsas som att bjuda in till samtal och diskussioner skulle hjälpa dessa våldsutsatta kvinnor? Att prata om vikten av att dela åsikter, samtidigt som människor dör? Snälla sossar, ni måste väl för tusan vara skyldiga dessa kvinnor något mer konkret och handfast än en diskussion?

Till att börja med känns det rimligt att konstatera att mäns våld mot kvinnor bottnar i en bristande jämställdhet. Inte i att vi pratat för lite om problemet. Utan för att det helt enkelt gjorts för lite för att på riktigt komma till rätta med just jämställdhet. Det som handlar om att kvinnor och män i grunden har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla områden i livet. Året 2021 är vi fortfarande långt därifrån.

Fortfarande gör kvinnor merpart av obetald arbetsinsats i hemmet. Trots att män har lägre utbildningsnivå än kvinnor tar de också ut lägre andel föräldradagar. Lantmäteriet fastställer att kvinnor heläger endast 13,8 procent av fast egendom i jämförelse med männens 37 procent. Bara en tredjedel av Sveriges alla bilar ägs av kvinnor och fortfarande tjänar män, både avseende tjänst och inkomst av kapital, betydligt mer än kvinnor. Har du turen eller kanske oturen att bli född med ”snippa”, har du idag 10 procent lägre inkomst i ditt lönekuvert. Beaktar du inkomst av kapital, ja, då är skillnaden ännu större. 71 procent av kapitalinkomsterna tillfaller nämligen de utrustad med snopp. I möjlighet till makt och inflytande i form av exempelvis bolagsstyrning och andelen kvinnligt företagande kan vi konstatera att bara omkring 27 procent av Sveriges företag (och bara 15.5 procent av Trollhättans(!) har kvinnligt ägande och endast 19 procent är kvinnlig styrelseledamot. I de större börsbolagen ser det bättre ut, där är 38 procent är kvinnor. Rapporter bekräftar också att kvinnliga företagare har svårare att få lån i jämförelse med sin manliga företagare. Och så här fortsätter det. På område efter område. Män beviljas i större utsträckning stöd och ekonomisk ersättning vid exempelvis funktionsnedsättning. Män och pojkidrott beviljas i större utsträckning ekonomisk sponsring. Ja, ni fattar grejen!

Så, snälla Åkerlund och gänget. Låt oss inte bara prata. Låt oss istället göra saker som gör skillnad, på riktigt, inom området jämställdhet. Det betyder exempelvis:

1) Att inte avskeda en varmt uppskattad jämställdhetsstrateg som offentligt ifrågasätter stadens eget sätt att agera i exempelvis en sponsorfråga kopplat till damfotboll.

2) Respektera och ta tydligt parti för att kvinnligt anställda inom staden, vill bli respekterade på lika villkor som män och- vid sidan av lika lön och resurstilldelning också vill få ett fast handslag.

3) Möjliggör i större utsträckning kvinnligt företagande på orten genom att införa lagen om valfrihet inom äldreomsorgen och våga se värden som detta kan bidra med. Inte bara för de äldre, utan också för de kvinnor som vill och kan starta verksamhet inom traditionellt kvinnliga yrken.

4) Inför rutin för hur vi konkret och kraftfullt, i samtliga myndighetsutövande roller, fördömer och ogiltigförklarar kulturella sedvanor som barnäktenskap, månggifte och könsstympning.

5) Vägra delta i samarbetsforum där släktklan och könstillhörighet premieras högre än din kunskap.

Kära sossar. Låt oss börja någonstans här.

Jennie Bergius Eriksson (m)