För några veckor sedan uppsökte jag en vårdcentral för att det på blodcentralen dagen innan (tänkte bli blodgivare) upptäckts att jag hade ett alldeles för högt blodvärde. Jag började berätta min sjukhistoria och helt plötsligt frågade läkaren: ”Vad är du rädd för?” Det tyckte jag var en konstig fråga. Det var ju inte ångest jag sökte för, utan ett provresultat som borde följts upp av tidigare läkare.
Jag nämnde att det ibland kändes som ett tryck i huvudet. Då föreslog läkaren att jag skulle gå till optikern!
Jag tipsade läkaren om ett prov som jag tyckte borde tas. Då blev svaret: ”Det kostar pengar med prover.” Ja, det gör det visserligen, men det kostar väl ännu mer pengar med sjukskrivningar?
Någon gång under läkarbesöket hörde jag läkaren nämna ordet ”rehabiliteringskoordinator”. Men det är väl inte en rehabiliteringskoordinator jag behöver om jag vänder mig till en läkare för att jag mår väldigt dåligt och dessutom har ett för högt blodvärde som kan tyda på blodsjukdom?
Jag vet inte om det påverkade läkarens inställning att jag var sjukskriven för utmattningssyndrom, men det är nog mycket troligt. Kanske trodde läkaren att mitt problem ”sitter i huvudet”?
När jag hade lämnat läkarens rum var jag förtvivlad över att inte få någon hjälp. Jag blev erbjuden att prata med en kurator. Ska det behöva vara så, att man blir så illa behandlad av läkaren att man måste prata med en kurator efteråt?