Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Henrik Montgomery/TT
Bild: Henrik Montgomery/TT

Miljöpartist med munkavel

Efter att ha deltagit vid ännu ett digitalt möte med Eidars styrelse, efter att ha framfört ett långt och utförligt brandtal om att vi förtroendevalda, nu, här och i just i detta beslut måste våga utmana oss själva.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Och ta något obekväma beslut för att lyckas åstadkomma förändring, vändning och något större.

Att byta spår när det gäller val av material och bygga hus som hjälper klimatet snarare än stjälper. Möts jag av tystnad. En samstämmig tystnad. Så tyst att jag dagen därpå skickar ett SMS till miljöpartiets ledamot och beklagade att han inte närvarade vid mötet. Jag berättar att jag känner både frustration och uppgivenhet i frågan om hur s-majoriteten på olika sätt inte tar ansvar för miljöfrågan och klimatet, i den omfattning som jag och många med mig ser som helt nödvändigt och rimligt.

Bara någon timme senare plingar det i telefonen och jag får ett svar. "Hej, Jennie, jag var allt med igår, även om jag var lite tyst". Han hade alltså närvarat. Men inte sagt något – alls. Det är inte bara pinsamt och anmärkningsvärt. Utan också ett svek. Men tyvärr ett mönster från miljöpartiet i Trollhättan.

Att genom handling och inte bara ord, ta klivet in på planhalvan där just handling snarare än ord är det som värdesätts borde inte vara så svårt. Åtminstone inte om man företräder Miljöpartiet och har en gyllene och avgörande röst att göra skillnad i en för nästa generation, avgörande miljöfråga. Men oj så svårt.

Vänsterpartiet konstaterar att vi kan komma ”framstå som oproffsiga” om upphandlingen skulle misslyckas, om vi kräver byggnation i massivträ istället för betong. En annan ledamot famlar i ett resonemang kring att andra städer faktiskt lyckats med att uppföra byggnationer helt i massivträ. Men ingen. Ingen i majoriteten är beredd att på allvar ifrågasätta liggande förslag till beslut, och stötta mitt motförslag om ett skallkrav på massivträ – konstruktion i upphandlingen. En upphandling som nu mest sannolikt kommer innebära att vi på Vårvik får se ytterligare ett bostadsprojekt av Eidar i betong med helt konventionella byggtekniska lösningar och materialval. Suck.

En gammal vän som jag inte sett på länge men träffade i somras, för övrigt en väldigt trevlig och påläst man - som gärna röstar grönt. Tittade på mig med en obekvämt dömande blick. Han sa; Jennie, det finns ingenting värre än när kapitalet försöker sälja in sina ”miljövänliga idéer” utan varken kunskap eller förtroendekapital i frågan. Det blir bara pajigt och luktar illa.

Min motfråga till honom och alla andra som gärna röstar grönt. Vad är då en politiker som har både förtroendekapital och kunskap i frågan – men ändå inte är villig att ta de obekväma besluten som gör skillnad?

Jennie Bergius Eriksson (m)