Hur Arla, uppbackade av LRF-mjölk, på olika sätt med prissättning, orättvisa hämtningsavgifter och krav på minsta leverans från gårdarna, har jag under dryga 20 år som redaktör för tidningen Småbrukaren ingående kunnat följa.
Jordbruksverket, länsstyrelserna har sett mellan fingrarna därför att deras uppdragsgivare staten hela tiden har strävat efter större gårdar och större djurfabriker. Detta oavsett vilka partier som suttit i regeringen.
LRF har gått in och ut i kanslihuset och i stort sett dikterat jordbrukspolitiken under många år. Okunniga och/eller ointresserade jordbruksministrar har, oavsett parti, bekvämt anpassat sig till storbondeorganisationens krav som påskyndat landsbygdens avfolkning.
Och det blev inte bättre under de borgerliga regeringarna. Snarare tvärtom måste jag som före detta mångårig medlem i Centern konstatera. De centerpartistiska jordbruksministrarna - landsbygdsministrarna har faktiskt varit värst.
En av dem, Eskil Erlandsson, som omgav sig med två statssekreterare från LRF:s kansli, tog nu senast bort gårdsstödet för 13000 småbruk. Varav många med små välskötta mjölkgårdar.
Alla Arlas stora mjölkgårdar ser naturligtvis inte så illa ut som i UG:s program. Men vanskötsel bottnar i ett systemfel. En jordbrukspolitik med ständiga krav på hänsynslös stordrift. Med allt större enheter som plågar djuren, är miljöfarlig och förbrukar flera gånger mer energi än den lämnar ifrån sig i form av livsmedel. Och vars kvalité blir allt sämre på grund av orimligt hårt tryck på djuren.