Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT
Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT

Naturligtvis är det fritt fram att diskutera alls slags forskning

Replik
Svar på "Klimatets naturliga variationer förbises ofta".

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Erik Kjellström vid SMHI och jag har oberoende av varandra replikerat att klimatet inte alls fungerar på det enkla vis som Vänerlöv tycks anta i sitt inlägg (30 juni). Trots denna konkreta kritik fokuserar Vänerlöv i sitt svar (21 juli) på att hans egna värden på temperaturförändringar överensstämmer med vad SMHI rapporterar. Detta är gott, men skapar förvirring. Varför hänvisade han då inte till SMHI direkt, för tydlighetens skull?

Som jag påpekade (9 juli) är dock Vänerlövs analys den viktiga delen och låt oss titta på hans alternativa förklaring. Han hänvisar till solstrålning och kosmisk strålning. För att hans argumentation ska gå ihop måste dessa variera med en period på ett år. Detta krävs för att några specifika månader ska stå ut. Men varför skulle dessa faktorer matcha denna tidslängd? I ett kosmiskt perspektiv är det inget speciellt med ett jordår. Om solstrålningen låg bakom variationen så skulle dessutom temperaturökningen vara störst vid ekvatorn, medan den klart är som högst mot polerna.

Som avslutning påstår han (21 juli): "Det globala klimatets naturliga variationer förbises ofta.". Eventuellt kan detta vara sant för diskussionen i media, men inte inom vetenskapen. Det är just för att förstå dessa variationer som man till exempel bekostat expeditioner för att ta fram isborrkärnor ifrån Antarktis. Dessa visar att under de senaste 800 000 åren har jordens klimat följt variationer i jordens bana (Milanković-cykler).

Isborrkärnorna klargör också att vi nu befinner oss i ett läge utanför de naturliga variationerna. Under de senaste 800 000 åren så har koldioxidhalten i atmosfären aldrig varit över 300 ppm, medan vi idag har cirka 414 ppm. Orsaken till detta är förstås vår förbränning av olja och kol. Inte ens detta faktum vill Vänerlöv medge (30 juni): "fossil förbränning blir då en försvinnande liten del av alla växthusgaser".

Jag har ovan på det utrymme som erbjuds försökt visa att Vänerlövs påståenden går emot fakta och vad som kan anses rimligt. Naturligtvis är det fritt fram att diskutera alls slags forskning, men det måste göras på saklig grund. Jag påstår inte heller att osäkerheter i klimatvetenskapen saknas men dessa gäller detaljer och inverkan över längre tider. Den intresserade kan läsa vidare om detta på: https://www.vof.se/folkvett/ar-2011/nr-1/fakta-osakerhet-och-forhallningssatt-klimatfragan/

Patrick Eriksson, Professor i global miljömätteknik (Chalmers) och ”fellow” vid European Centre for Medium-Range Weather Forecasts (ECMWF)