Ett nytt läsår har precis dragit igång i Trollhättans skolor. Den förväntan jag kände för några år sedan inför höstens elevmöten och uppdrag har minskat drastiskt år för år. Jag tittar på kollegorna i personalrummet och undrar “Vem faller först?”, “Kommer jag att orka?”. Och jag vet, vis av erfarenhet, att svajar det på arbetsplatsen och i hemmet samtidigt, så är man körd. Gnissel i relationen eller en sjuk anhörig i kombination med en odräglig arbetsmiljö gör att du faller. Vissa handlöst, ner i långtidssjukskrivning.
Lärare är överrepresenterade bland sjukskrivningar och psykisk ohälsa sägs vara en växande orsak (Skolvärlden 18/11-2021) och jag anser att vi lärare är brickor i ett riskfyllt spel där vår arbetsmiljö är spelreglerna som hela tiden ändras till det sämre. Jag tycker att vi har skrikit oss hesa efter resurser länge nu, men vilka politiker vågar frångå det invanda “lova runt, men hålla tunt”?
Vi lärare vet vad som behövs för att vår arbetsmiljö ska bli bättre, men vem lyssnar på oss? Vi behöver mindre elevgrupper, kompetenta resurspersoner och elevassistenter, minskad undervisningstid och färre administrativa uppdrag. Istället uppmanas vi att tänka om kring vår undervisning samtidigt som piskan viner om krav på ökad måluppfyllelse. Ansvaret bollas alltid tillbaka till oss, att få varje enskild elev att nå ökad måluppfyllelse blir vårt eget yrkesmässiga ansvar. Lyckas du inte? Det blir märkbart i lönekuvertet. Ge oss rätt förutsättningar och en dräglig arbetsmiljö så kommer garanterat elevernas ökade måluppfyllelse på köpet, tillsammans med färre kränkningsärenden och ökad trygghet.
Innan någon ropar “Det är likvärdig skolas fel!” så kan jag tyvärr upplysa om att problemen funnits långt tidigare. Sakta krymper planeringstiden av en extra rastvakt eller en ny administrativ syssla för varje läsår samtidigt som ett par extra elever placeras i varje klass. Resurspersoner som är anställda för att stötta upp i klassrum och för enskilda elever placeras som obehöriga lärarvikarier på termins-långa vikariat när ordinarie personal stupar. Och vem drabbas hårdast i förlängningen? Jo, våra barn och unga som blir offer för en bräcklig organisation vars anställda varken har tid att bygga relationer, skapa trygghet och studiero eller främja en kontinuerlig kunskapsutveckling.
Skolans kompensatoriska uppdrag kräver att vi anpassar undervisningen efter varje elevs individuella behov. Trots att forskning bidragit till ökad kunskap om till exempel NPF-elevers behov och vi får vägledning av specialpedagog är min upplevelse att vi dagligen misslyckas med vårt uppdrag. Ett uppdrag som läggs likt tunga stenar på den enskilde lärarens planeringsbörda.
För varje klass ska du, utöver ordinarie undervisning, planera in rörelsepauser till ett par elever, extra feedback för andra, möjlighet till vila för någon och individuella, stegvisa instruktioner med checklistor för flera. Varje lektion. I samma klassrum finns elever som kanske läser enligt särskolans kursplan, är nyanlända eller läser samma ämne men på en annan årskurs nivå.
I teorin påtalas resurser, men de är inte ens i närheten av tillräckliga i praktiken. Vilket parti vågar gå från tomma ord och löften till att faktiskt agera och förändra arbetsmiljön i praktiken för lärarkåren? En rimlig arbetsmiljö för lärarna kommer alltid gynna våra barn och unga, ni vet de där som man hävdar är de viktigaste vi har.
Anna-Sara Engqvist