Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Stina Stjernkvist/TT
Bild: Stina Stjernkvist/TT

Om ni ändå kunde gå ett par mil i våra skor?

Replik. Svar på Är det möjligt att leva med ett funktionshinder i dagens samhälle?

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Vill svara, tacka och stötta min olycksbroder Rasmus som uttryckte sig i en välskriven insändare den 3 mars.

Även jag ställer samma fråga: hur ska vi med funktionsnedsättning få leva ett värdigt liv? I detta ingår alla som har en nedsatt förmåga i livet, från lättare till gravt funktionsnedsatta. Vi faller mellan stolarna på flertalet olika vis. Stöd och hjälp att hitta ett anpassat arbete, att få till eget boende, stöd vid studier och garanterat ekonomiskt stöd för att du inte klarar 40-60-timmars arbetsvecka, allt detta är näst intill obefintligt. Ofta är det individer så som mig själv med en "lättare" neuropsykiatrisk nedsättning (autism - Aspergers) som får svårast då myndigheter och allmänheten oftast tror att en mildare nedsättning inte innebär något större problem.

Det är allt annat än sant. Tänk dig själv att varje morgon vakna med en oro för varje socialt möte, att gå utanför ditt hem och hantera de överväldigande ljud, lukter, synintryck och andra sensoriska attacker som vårt samhälle innebär. Tänk dig att du så fort du stiger utanför dörren tvingas bära ett par hörlurar som förstärker alla ljud, mångfaldigt och du kan inte stänga ute något av det, en stark lampa hänger i ögonhöjd, en mask över din näsa som förstärker varje lukt och en ständigt rädsla att du ska uppfattas som underlig i andras ögon - skulle du då fixa att leva det liv du idag lever och tjäna ditt levebröd?

Lägg där till regelbundet återkommande depressioner, ångestattacker, det vill säga som om du hade en mindre eller större livskris en till ett par gånger i månaden där bara att ta sig ur sängen är oöverkomligt. Och då har jag och många med mig en "lättare" form av diagnos. Ofta har jag önskningar att jag istället var fysiskt nedsatt, rullstolburen, blind eller något dylikt. Inte för att mina bröder och systrar i den situationen har det mycket bättre, men vi med neuropsykiatriska/psykiska diagnoser blir ständigt ifrågasatta; vi ses som lata och överkänsliga. Om ni ändå kunde gå ett par mil i våra skor?

Tack Rasmus, kämpa på broder.

Alf Joakim Persson