2014 på påsken sitter jag hemma och målar påskbrev med mina barn. Barnen var lite förkylda, men peppar, peppar brukar jag klara mig. Plötsligt vaknar jag upp i en sjukhussäng på Näl. Det är folk runt mig, frågorna jag ställer är: Var är jag och hur gick det med påskbreven?
Då fick jag omtöcknad veta att jag hade rasat ihop hemma, så de mina hade skickat mig med ambulans till Näl. Maken jobbade så han ringde efter en halvtimma för att veta hur jag mådde. De gick då till ett rum de placerat mig i ensam och inga grindar uppe på sängen. De hittar mig krampandes på golvet, skriker i telefonen till maken att de ringer upp senare – hon krampar.
Min syster och hennes man kom just då också för att se till mig och såg mig blodig på golvet. Jag blev akut nersövd i respirator i ett dygn. Där vaknade jag och ett kämpande mot vården började.
I dag efter många turer till sjukhus kämpar jag fortfarande för att få rätt hjälp, jag har också hamnat i skov som slagit ut kroppen och åter ligger jag med en fot i graven, på grund av felbehandling. Ingen har lyssnat på mig eller mina kära. Jag har fått en "uteslutningsdiagnos" HaNDL diseases. Men ändå måste jag slåss för hjälp och få intyg så jag får pengar att klara vardagen. Jag får påminna dem hela tiden. Jag har fått bestående hjärnskador och har fel i ryggmärgsvätskan, har hittills gjort tio ryggmärgsvätskeprov.
Jag är en glad människa som älskar livet, jobb, barnen och mina nära, tycker om att kunna vara till hjälp och framför allt klara mig själv.
Har blivit utskriven som återställd ett antal gånger och då åkt rullstol eller haft kryckor och behövt hjälp i hemmet. Det är inte jag, jag älskar att springa, och röra mig, baka, städa och laga mat – ja allt.
Hur länge ska man orka vara frisk innan man kan vara sjuk?
Jag har sex års pappershandlingar om allt jag gått igenom. Har anmält till IVO. Men då inte allt som gått fel skrivits in så förlorade jag!
Jag vill berätta detta för att uppmärksamma andra. Jag vet hur det är att kämpa för livet!