Det är inte utan att det märks att det vankas nomineringar till partiernas listor inför kommande val. Raul Eriksson (-), kämpar uppenbarligen tappert för att skaffa sig en position i sitt nya parti. Det är förståeligt, men det vore klädsamt om Eriksson – liksom fler med honom – höll sig till sanningen.
För sanningen om situationen i Trollhättan är något helt annat än den han, och andra, målar upp i sina försök att skrämma väljare till att rösta på just deras partier.
Det finns problem att hantera i Trollhättan, såväl de ökade samhällsklyftorna som kriminalitet. Därom råder det ingen tvekan. Men att utmåla staden som ett slags ”Gomorra” där våldet är härskande och människor inte ens vågar gå ut med sina hundar (som påstods under kommunfullmäktige) gagnar vare sig invånarna eller det arbete som polisen, kommunens tjänstemän, föreningar, frivilligorganisationer och privatpersoner lägger ner för att åstadkomma förbättring. Det skapar istället en obefogat ökad känsla av trygghet.
Eriksson med flera hade med lätthet kunnat kollat statistiken för brott i staden, istället för att påstå att det på daglig basis sker ”bilbränder och kravaller på Kronogården” och lika ofta” upplopp, mord och mordförsök i nämnda område”. Fakta är istället att samtliga brottstyper inom kategorin "gatuvåld” minskar. Och i de flesta fall har de gjort det över tid. Mot denna bakgrund ter sig också polisens nya klassning av Kronogården som ganska märklig. Det gör oss dock inte nedslagna, tvärtom ser vi att de långsiktiga åtgärder vi har gjort och gör börjar innebära förändringar.
Här är några dagsfärska exempel ur brottsstatistiken, med antal hittills i år och snittet för den senaste fyra åren, omräknat till 9,5 månad som har passerat hittills under 2021:
• 1 mord – snitt 1,78
• 294 fall av misshandel – snitt 334
• 23 våldtäkter – snitt 31
• 67 våldsbrott i parrelation – snitt 75
• 36 bilbränder – snitt 41
• 513 narkotikabrott – snitt 550
• 3 brott med skjutvapen – snitt 3,36
Varje brott är ett för mycket. Varje offer är ett offer för mycket. Varje förövare ska lagföras. Här har vi alla ett gemensamt ansvar för att hitta lösningar. Men lösningarna är inte överdrifter, krav på att kommunen tar på sig polisiära uppgifter eller att kasta ut familjer på gatan och låta de ”skylla sig själva”. Vägen framåt är lagföra brottslingar, minska nyrekryteringen och skapa ett inkluderande samhälle – ett ”vi”, inte ett ”vi och dom”.