Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jag inser där och då att jag får en panikattack, uttrycker signaturen. Bild: Claudio Bresciani/TT
Jag inser där och då att jag får en panikattack, uttrycker signaturen. Bild: Claudio Bresciani/TT

Sjuksköterskan i vården - med egen hälsa som insats

Jag inser där och då att jag får en panikattack, uttrycker signaturen.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Jag ska dela ut läkemedel och jag får inte ihop det, siffrorna åker runt. Jag dubbel -och trippelkollar mig själv för att göra rätt i kaoset. Jag blir störd hela tiden och kan inte tänka. Jag jobbar ensam som sjuksköterska och alla vill mig något. Det kom som en våg över mig, och jag blev helt yr. Jag inser där och då att jag får en panikattack.

Men då jag var ensam sjuksköterska var det bara att låta det lugna sig, ta djupa andetag och torka tårarna för att fortsätta som inget hade hänt. Jag ville inte oroa någon och samtidigt, vilken sjuksköterska skulle ersätta mig om jag gick hem? Och i så fall till priset av vad? Det är ironiskt egentligen.

Jag borde känt igen mina symtom, jag menar herregud, jag jobbar som psykiatrisjuksköterska. Sömnsvårigheter, oro, ont i magen, hjärtklappning. Men man tror inte att det ska hända en själv. Jag älskar mitt jobb, tro mig. Men med min hälsa som insats? Vad tror du?

Psykiatrisjuksköterskan