Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: TT /GP
Bild: TT /GP

Vart går Liberalerna?

Folkpartiet försvann genom namnbytet till Liberalerna, det skulle bättre förklara partinamnet i EU där risken för sammanblandningar fanns med partier som kunde kopplas till andra rörelser.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Det verkar tyvärr som Liberalerna har lagt ner sin verksamhet åtminstone i Trollhättan. Man ställer sig frågan, om det ser likadant ut runt om i landet när Stockholmsfalangen har prioriterat det som till stor del rör frågor som den vanliga väljaren ändå inte tros kunna påverka. Problemen med utanförskapsområden speglar också våra i Trollhättan där miljontals kronor under åren har pumpats in i Kronogården i alla tänkbara projekt, ny och ombyggnationer, särskilda åtgärder, stöd och information, utan att detta ger påtagliga resultat. Debatten om äldreboenden, miljöfrågor, slussarna, nybyggnation, skolproblem, trafiklösningar, ekonomi på kort och lång sikt, allt detta som varit partiets signum under ett otal år försvann helt i och med de uppslitande debatterna om den ene eller andres företräden i samband med de senaste valen.

Dessa interna bråk som genomfördes till allmänt beskådande med god hjälp av media och gjorde självklart ingen glad. Det innebar dessutom att en stor del av kärnan i den gamla lokalavdelningen tömdes  på erfarenhet, kunskap och resurser samtidigt som väljarna i stor utsträckning vände partiet ryggen. Man kan alltid luta sig mot det faktum att det som händer på riksnivå spiller över på övriga landet, men när de liberala rösterna tystnar lokalt kan man inte skylla på  partiledaren. När liberalerna senast bytte gruppledare blev det ingen förnyelse, ett säkert gammalt kort fick uppdraget. När dessutom ordet liberal på alla sätt utnyttjas av andra partier i akt och mening att sno väljare. Eller att försöka framstå som företrädare för den ursprungliga liberala ideologin med Bertil Ohlin och andra som företrädare, utan att varken den  lokala organisationen eller riks protesterar, gör att man undrar över om det finns någon kampvilja kvar.

När historien skrivs om så att den kvinnliga rösträtten i media framställs som en socialdemokratisk kamp utan att liberalerna markerar och protesterar, då har den socialistiska agendan verkligen nått sitt mål. När dagens beslutsfattare ser till att skolor, högskolor och universitet gör avkall på historiska fakta i undervisningen och manipulerar dessa vet vi att den fria och öppna debatten har hamnat på undantag. I dagens utbildningar ser jag med oro på hur man genom diverse pålagor från högsta ort ser till att implementera de rådandes intressen i våra ungdomars utbildningar. Allt ska vara genus och miljöcertifierat på ett sätt som känns otäckt likt de metoder som använts i socialistländerna. Det är då de liberala idéerna och rösterna måste vara en motvikt så att vi inte sitter där med en totalitär agenda. Var finns den debatten?

Ledsen före detta folkpartist