En vårdag 2017 besökte jag begravningsplatsen och minnescentret i Potocari och förundrades över mänsklighetens ondska och vilka mekanismer som gör att folkmord trots allt sker om och om igen: Fördomar, propaganda, nationalism och en plan för det systematiska mördandet riktad mot en viss grupp är alla tydliga ingredienser.
Det är lätt att de döda bara blir siffror och därför kommer här historien om Rijad Fejzić, född 1977: Innan kriget kom till Bosnien drömde han om att bli pilot, men den drömmen blev allt mer avlägsen ju mer utsatt läget i Srebrenica blev. När bosnien-serberna under general Ratko Mladić ledning intog staden i juli 1995 hade Rijad liksom tusentals andra sökt skydd vid FN-basen i Potocari. Området runt Srebrenica var proklamerat som ”skyddad zon” av FN, men de nederländska FN-soldaterna stod handfallna under bosnien-serbernas övertag och trots motsatta löften påbörjades en systematisk uppdelning: Kvinnor och barn skildes från pojkar och män och då försökte Rijad gå på en av bussarna med sin mamma men nekades och skickades istället ”till höger” mot en säker död, 17 år gammal.
Vi i Sverige påverkades starkt av kriget i forna Jugoslavien (1991-1995) eftersom vi under dessa år enligt SCB tog emot 147 000 flyktingar, varav merparten från Bosnien. Enligt mig ligger det därför ett särskilt ansvar på det svenska samhället att uppmuntra de som överlevde kriget att göra sina röster hörda, eftersom erfarenheterna från till exempel Förintelsen visat på tydliga tendenser från överlevarna att inte vilja eller våga berätta. Srebrenica och andra svåra krigsupplevelser finns kanske närmare runt dig än vad du själv kan ana i form av din granne, arbetskamrat eller studiekamrat här i Trestadsområdet.
Liksom vid andra folkmord, finns det också de som förnekar eller förringar folkmordet i Srebrenica. Dessa förnekare måste bemötas med hårda fakta som att den Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) med säte i Haag redan 2004 fastslog att det var ett folkmord. ICTY dömde den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadžić till 40 års fängelse för bland annat folkmordet i Srebrenica. Även den bosnien-serbiske generalen Ratko Mladić dömdes till livstids fängelse för folkmordet i Srebrenica av ICTY, vilket enligt mig är den symboliskt viktigaste domen och en slags upprättelse för många av de berörda.
Den 11 juli begravdes ytterligare nio offer som hittats i någon av alla massgravar runt Srebrenica. Dock finns det fortfarande många anhöriga som väntar på att åtminstone få några kroppsdelar att begrava. Enligt mig har vi tyvärr inte sett det sista folkmordet i omvärlden, till exempel är regimen i Myanmar under granskning eftersom dess fördrivning och behandling av folkgruppen rohingyer bär typiska tecken för folkmord. Vi är därför alla, 25 år efteråt, skyldiga att minnas och lära utav Srebrenica!