Hej, här finns en frustrerad invånare till och jag är säker på att det under sista tiden skett en markant ökning av frustrerade invånare i vårt land. Det är inte så att vi blivit döva för andras lidande men det har nu pågått i flera år och tär allt tydligare på landets resurser. Alla har vi börjat känna av det ansträngda ekonomiska läget men som vanligt är det de svagaste i samhället som drabbas hårdast av alla sparbeting.
Alla ekonomiska enheter går med förlust i miljonklass. Flerutgifterna - skulderna under det gångna året ska minskas, helst jämnas ut under nästkommande år, samtidigt ska ekonomin av det innevarande året klaras av utan skulder men med allt färre medel. Det är en gåta hur man på så sätt ska komma på grön kvist. Allt ekonomiskt ansvar prackas frikostigt på de överlastade kommunerna och vad gäller vår ohälsa. Den statliga skatten är tydligen reserverad för något viktigare. Det statliga stödet till kommunerna utgick endast i två år. Känslan av att allt blivit sämre tynger svårt.
Bara för att nämna några kärnfunktioner i vårt samhälle som mer eller mindre alla är beroende av. Vi har inte längre råd med en bra sjuk - och åldringsvård och åldringar känner sig åter som ett stort besvär, vi har inte råd att bygga ut det omtyckta serviceboendet och åldringen lämnas åter till ensamhet i sitt eget boende hänvisad till hemsjukvården. Sparbetingen inom skolan och småskolan drabbar barn och ungdomar genom större klasser med skilda förutsättningar och kanske språkförvirring i början.
Det är svårt, nästan omöjligt att tänja de medel som var avsedda för tio miljoner till några hundratusen till. Så skuldberget går inte bara att skylla på kommunpolitikernas ovarsamhet med medel utan huvudansvaret bär den hotfulla och farliga situationen i världen som var drivkraften till folkvandringen. Men det är säkert många med mig som tycker att staten måste ta sitt ansvar man kan inte bara ge tomma löften och sedan skjuta över allt ansvar på kommunerna.
De frustrerade invånarna förstår situationen, deras kamp gäller egentligen att få ha kvar något av det våra förfäder har kämpat för under generationer.