Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Stefan Bennhage

Anställda i vården slutar då de inte orkar längre

Replik
Svar till ”Vi satsar på personalen – oppositionen vill minska den” i TTELA, 26 november.

Det här är en insändare. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vill du svara på insändaren eller skriva en egen? Gör så här.

Omsorgsnämndens ansvariga socialdemokratiska politiker Lena Hult, Salima Daidan och Mussa Selim säger i en insändare att ”personalen är den viktigaste resurs vi har i vården och omsorgen…den viktigaste gruppen att värna”. Det låter mycket bra, tänker jag, men måste ändå ställa mig frågande till ett sådant uttalande. Om någon är det viktigaste jag har, hur visar jag då det i handling. För det är inte orden som räknas utan det jag faktiskt visar i riktig handling som är det viktigaste. Hur visar dessa politiker all personal att de är de viktigaste de har.

Dagligen läser vi insändare med hjärtskärande rubriker som ”är stolt – men sliten undersköterska”, ”Nu får det vara nog”, ”ett arbetssätt som inte lett till något positivt” och så vidare. Vi läser om vårdpersonal som gråter för att de inte orkar. Vi förstår att många i vården inte längre hinner göra ett arbete med en kvalitet de känner stolthet över. Tidspressen är så stor att det mest liknar ackordsarbete. Ledningen, och där ingår de nämnda politikerna, har otillräcklig dialog och genomför schemaändringar ”över huvudet” på de berörda anställda.

De maximerar administrativa resurserna och minimerar anställningarna i den direkta vården. Anställda i vården slutar för att de inte orkar längre. Är det att bry sig? Dessutom har nämnda ansvariga politiker inte uppfyllt det löfte de gav vid den förra skattehöjningen 2015, vilket inbringade 60 miljoner extra varje år. Miljoner som skulle gå till just välfärden. Istället har de hanterat ekonomin så dåligt att den gått med så stora förluster att revisorerna anmärkt. Är det att ta ansvar för ”den viktigaste resurs de har”. Nej, det anser inte jag.

Genom sitt bristande ansvar har personalen mått ännu sämre på grund av indragningar och budgetdiskussioner. Arbetsmiljön har blivit sämre för omsorgens personal och sjukskrivningarna har ökat. Är det att ”satsa på personalen”. Vi som vet hur verkligheten ser ut, vi låter oss inte luras av tjusiga rubriker. Vi kräver istället lite självrannsakan och större ansvar av politiken. Det räcker inte med dessa tjusiga rubriker, när personalen går på knäna.

Eva Castberger (L)