Svärfar skulle ha förlorat ena ögat om han inte hade åkt vidare till sjukhuset på eget bevåg, då vårdcentralen ansåg att det inte var något fel. Visade sig att hornhinnan hade lossnat, vilket ledde till en akutoperation inom 36 timmar, då han hade riskerat att förlora synen helt annars.
Sambon fick inte sin 1 300 kronor dyra spruta i höften, som han fått i flera år, utan sögs i stället upp av hans tröja då den förvirrade och gaggiga sköterskan inte kunde sätta en spruta korrekt efter 30 år i yrket. I stället för höften, sattes sprutan ovanför svanskotan, i princip i ryggen, och det dyra läkemedlet kom inte ens in.
Och mig själv? Själv har jag hamnat i en undangömd gråzon, tillsammans med andra unga vuxna med psykiska problem. En grupp människor som alla behandlas av anti-depressiva oavsett om det behövs eller inte, endast för att det är den enklare vägen att gå. Detta för att läkarna inte orkar göra pappersarbetet som krävs, för att människor som mig, ska få en ordentlig utredning av allt mellan depression, utmattning och add/adhd.
Prata med en psykolog? Om du inte har något problem att stå i kö i tre år, så visst!
Få tag i din läkare? Tveksamt. Men hen kan ringa dig, oftast när du själv inte kan prata och prata väldigt fort i cirka tio minuter där du själv inte får en syl i vädret.
I stället för att få hjälp att lösa våra vardagliga problem, som vi inte kan lösa själva, får vi i stället en dörr i ansiktet. Och ingen nyckel.
Nej, jag är inte hemlös, jag lider inte av något missbruk och jag är inte socialt inkompetent. Men det innebär inte att jag inte behöver hjälp. Det innebär inte att det är okej att sopa mig under mattan. Ni finns till för att hjälpa människor som mig – så få tummen ur och hjälp mig, hjälp oss. Innan något värre händer.