Perspektivet är utilistiskt, samhällstillvänt och konstruktivt, och därmed tilltalande och övertygande. Inom många ämnesområden, inte minst bland de högskoleutbildningar med yrkesexamina som mål och utgångspunkt, är det också berättigat. Men det är förstås lika fundamentalt att ”operationaliteten” inte definieras snävt.
Redan för 2000 år sedan var samma argument i svang i antikens Rom. Då liksom nu handlade det om kunskapssyn och verksamhetsideal för utbildning. Att förvärva goda kunskaper i retorik gällde då som det väsentligaste och nyttigaste. Däremot sågs de grekiska paradgrenarna matematik och astronomi av många romare som alltför teoretiska, onyttiga och därmed onödiga: Vad skulle en talare med matematik till? Och vad skulle en arkitekt ha matematiken till, om praktisk erfarenhet och hantverksskicklighet räckte gott och väl?
Statsmannen och filosofen Marcus Tullius Cicero tänkte ett steg längre. Han kunde inte acceptera ett enkelspårigt nyttotänkande i utbildningen. I stället hävdade han att all kunskap är värdefull i sig, eftersom nuet inte kan avgöra vilken sorts kunskap som blir nyttig i framtiden. I fråga om matematiken fick han med facit i hand rätt.
Om vi idag skulle fråga Cicero varför vi ska fortsätta att forska och utbilda i ”onyttigheter” som svarta hål, fjärran galaxer och ”döda” språk, skulle han helt visst svara att det finns mycket längre tidsperspektiv att beakta och att för stunden tongivande aktörer inte till fullo kan greppa det som överskrider samtidens horisonter, framåt och bakåt i tiden. Våra lärosäten har en fundamental uppgift i att med vidmakthållen integritet och oberoende av nyckfulla ideologiska vindar och kortsiktiga ekonomiska/sociala intressen tjäna även den verkligt långsiktiga kunskapsodlingen. Däri ingår att värna det akademiska utrymmet till kritisk motspänstighet och till att vid behov gå i otakt med sin närmaste omvärld, något som till exempel Ungerns lärosäten nu kämpar med gentemot rådande regim. Ett elfenbenstorn kan också fungera som en Noas ark.