I Skolverkets färska rapport om hur väl gymnasieskolan förbereder elever för högre utbildning framkommer onekligen en del brister. Malin Lernfelt lyfter fram dessa i en artikel på TTELA:s ledarsida (19 mars) och riktar hård kritik mot svenska högskolors roll. Självklart har hon rätt i att det inte är högskolornas och universitetens roll att täcka upp i de fall gymnasieutbildningen varit bristfällig. Att det finns elever på de högskoleförberedande programmen som lämnar gymnasiet utan att kunna arbeta självständigt eller källkritiskt granska texter är ett misslyckande.
Hit kan Malin Lernfelt och jag vara överens. Det är när hon börjar diskutera människors lämplighet på svenska lärosäten som våra åsikter går isär. Hon är kritisk till att högskolor och universitet används som ”arbetsmarknadspolitiska verktyg” och hon undrar varför det finns ”en massa människor” på högskolor som ”uppenbarligen inte är lämpade för högre utbildning”.
Högskolor och universitet existerar inte i ett vakuum. Vi är, och ska vara, en del av omvärlden. Det innebär bland annat att vi är flexibla och svarar upp mot näringslivets och samhällets behov vad gäller kompetensförsörjning och individers personliga utveckling.
Detta blev inte minst tydligt efter Saabkonkursen 2011 då Högskolan Väst anordnade 600 tillfälliga studieplatser. Det handlade inte om att vara en arbetsmarknadsåtgärd utan att med hög akademisk kvalitet hjälpa människor, Trollhättan och regionen att ställa om. Så jobbar en ansvarsfull modern högskola som har bra samverkan utanför akademin.
Det verkar som om Malin Lernfelt anser att högre utbildning är reserverad för vissa personer och att andra inte har på en högskola att göra. Det är i sådant fall en människosyn jag inte delar.
Människor utvecklas under hela livet och då är det nödvändigt att högskolor och universitet är inkluderande miljöer där alla ges möjlighet att maximera sin potential. Det menar jag är ett sätt för oss att vara öppna och drivande samhällsaktörer, och inte stängda institutioner.
Nej, vi håller knappast på att ”urholka Sverige som kunskapsnation”. Tvärtom! Högskolor och universitet ställer höga krav både vid antagning och vid examen, och vår högre utbildning håller världsklass.
Det innebär dock inte att vi inte behöver förändra hur vi jobbar för att möta alla människor i olika skeden av livet. Det är en del av vårt demokratiska uppdrag.