Stämningen inne i kammaren var däremot tråkig och avslagen när kungen i ett ovanligt kort, oinspirerat tal öppnade och hälsade ledamöterna välkomna. Är han kanske utled på allt vackert tal och lite handling?
Statsminister Stefan Löfven skröt som vanligt om hur allt blir bättre i landet. Men vågade inte närma sig ”elefanten i rummet”. Det vill säga inga konkreta förslag om hur regering och riksdag ska komma till rätta med växande otrygghet, det grova våldet, sprängningar och skjutningar som bara blir värre för var dag som går.
Jag undrar över vad ledamöterna egentligen tänker, vad som rör sig i deras huvuden. När de hör allt förljuget tal. När de i sina hemkommuner och regioner får höra hård kritik mot att äldrevården, skolan, sjukvården på många håll inte alls fungerar.
Att de kommuner som drabbats hårdast av den ansvarslösa migrationspolitiken har underskott på tiotals miljoner som staten vägrar ta ansvar för. I Filipstad 100 miljoner.
Visst, de har bra löner och det är bekvämt att hålla med. Men någon gång måste de väl räta på ryggarna och betänka sin viktiga roll som ombud för svenska folket.
Demokratin som i dag fungerar dåligt vilar ytterst på riksdagens ledamöter. Det måste finnas en gräns där de vägrar att bara utgöra ett knapptryckarkompani som reflexmässigt följer order från högsta ledningen i sina partibunkrar.