Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

För att gymnasieutbildning ska kallas högskoleförberedande måste den ge den kunskapsgrund som högskolestudier förutsätter. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Studenter har rätt att förberedas för högskolan

Skolverkets rapport Gymnasieskolans högskoleförberedelse har i TTELA uppmärksammats av Malin Lernfelt (ledare, 19/3) och Martin Hellström (replik, 26/3). Båda har sina poänger: För att gymnasieutbildning ska kallas högskoleförberedande måste den ge den kunskapsgrund som högskolestudier förutsätter.

Likaså måste högskolorna vara öppna för studenter ur alla samhällsgrupper och vara lyhörda för samhällets behov – givetvis under förutsättning att studenterna blivit ordentligt högskoleförberedda och att den samhälleliga behovsanalysen är genomtänkt och långsiktigt försvarbar.

Som universitetslärare känner jag igen åtskilligt i rapporten. Allt fler studenter som kommer från gymnasieskolan saknar elementära förkunskaper i bland annat allmän och svensk grammatik, något som är lika viktigt för språkstudier på universitetsnivå som för högskolestudier generellt, där det gäller att kunna tillägna sig och analysera komplexa texter och utveckla egen färdighet i att på god svensk normalprosa skriva rapporter och uppsatser. Att inte kunna skilja på huvudsats och bisats, indela ord i ordklasser eller ta ut subjekt och predikat i enkla satser har blivit vardagsmat.

Liksom högskoleutbildningar styrs av ambitiösa examensmål, borde gymnasieskolans högskoleförberedande program i långt högre utsträckning styras av den kunskaps- och färdighetsnivå som högskolan förväntar sig. I såväl rapporten som i den av Lernfelt åberopade artikeln av Skolverkets GD Peter Fredriksson (Dagens Samhälle, 13/3) heter det att ”dialogen” mellan gymnasieskolan och högskolan måste förbättras. ”På så sätt kan gymnasielärare få en tydligare bild av vad som förväntas av eleverna [sic!] i högskolan och lärarna i högskolan en tydligare bild av gymnasieskolans innehåll och krav”, skriver Fredriksson.

Dialog och samverkan, visst, men det kan inte åligga enskilda utbildningsaktörer att lösa ett strukturellt nationellt problem. Det är tvärtom Skolverket som borde gå till högskolorna för att få klart för sig vilka kunskapskrav som ställs. Ansvarsfördelningen får inte lämnas otydlig och godtycklig. Och om inte ens GD vet att skilja på elev och student, är det tyvärr heller inte överraskande att den självständiga studenten ersatts av den osjälvständiga eleven. År 1862 överfördes universitetens inträdesprov i form av studentexamen till gymnasierna, varvid censorer från universiteten fick till uppgift att mönstra kunskapsnivån i de vita mössornas skara. Även idag har mössbärarna rätt till en ordentlig högskoleförberedelse!

Erik Bohlin

docent i latin, Göteborgs universitet