Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Viktigt. Enligt insändarskribenten dyker det ibland upp skräckexempel när det gäller bemötandet av personer som lider av psykisk ohälsa, missbruk och hemlöshet.

Tänk på bemötandet på akuten

Hur bemöts ungdomar på akuten när inga vuxna är med? En torsdag i februari besökte en mamma akuten med sin tonårige son som hade en jobbig situation och behövde hjälp.

Mamman hade förtvivlat jobbat med att övertyga sonen att behovet av ett besök på Näl var viktigt och att han skulle kunna få hjälp där.

Besöket och bemötandet på Näl blev ytterligare en bekräftelse på att samhällets vuxenvärld sviker. Ett bemötande som resulterade i att patienten reste sig och lämnade akuten till mammans förtvivlan. Hon fick skriva ut sin son och lämna sjukhuset med ytterligare en dålig upplevelse för sonen.

Vad händer med barn och ungdomar som inte har någon vuxen med sig vid sjukhusbesök? Tanken svindlar.

Själv har jag närmare 40 års erfarenhet av att möta sköra barn och vuxna som lider av psykisk ohälsa, missbruk och hemlöshet.

Inom föreningslivet jobbar vi med att belysa bemötandesituationer utifrån brukarperspektiv och möter underbara och professionella representanter från sjukvården och kommuner som genomsyras av empati utifrån människors olika situationer.

Men ibland dyker det upp skräckexempel från någon som kanske skulle syssla med något annat än att arbeta med människor. Då dyker det upp en sångslinga i huvudet. ”Vem i hela världen kan man lita på?”

Jag skulle gärna träffa den läkare som tjänstgjorde under den kvällen på en kopp kaffe och tala om bemötande.

Rasken Andreasson, vice ordförande i Verdandiförbundet