Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Anders Ahlgren/SvD/TT

Vi får inget säga om stressen och pressen

Jag utbildade mig till förskollärare för att jag ville arbeta med barn. Upptäcka, skapa, sjunga, diskutera och undersöka saker tillsammans! Dessa fantastiska barn som fortfarande kan se världen med hoppfulla och lekfulla ögon som blir så besvikna varje gång jag måste säga "Nej jag hinner inte spela memory, nej jag kan inte läsa den boken och mysa i soffan för jag är ensam fröken just nu med alla er barn och måste bara hålla koll på läget."

Vart mina kollegor är? En är sjukskriven igen. Den andra sitter på sin rast och försöker få tag i en vikarie tills imorgon. Men det kommer ingen vikarie. Och nu börjar min hals göra ont också... Det känns så ledsamt att känna arbetsglädjen försvinna lite mer dag efter dag... Stackars er barn, stackars mig, stackars kollegor som inte orkar mer.

Föräldrarna frågar hur det har varit idag. "Bra" – för vi får inte säga något om stressen och pressen så att ni ska bli oroliga. Och det känns rent ut sagt pinsamt att ens erkänna att vi inte kan göra vårt jobb. Det känns skamligt att ens skriva den här texten. Att erkänna att det är dåliga miljöer för barnen på förskolan. Där era barn spenderar mer tid än hemma.

Det är ingen som lyssnar på våra rop på hjälp. Men föräldrar, det är bara ni som kan påverka era barns förskolor och våra politiker. Ifrågasätt varför det är hela tiden är olika vikarier med era barn? Varför barngrupperna är så stora? Varför orkar inte personalen?

Vi blir tillsagda att bita ihop, kämpa på, lösa det. Att det är likadant på alla förskolor, som att det ska få oss att må bättre? Om ingen berättar så kan ingen veta, inga förändringar och förbättringar kan göras. Men nu vet ni.

Ledsen förskollärare