Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Henrik Montgomery/TT, LNB

Är det yttern som går stärkt ur debatten?

Att den politiska topografin skakats om av en jordbävning syntes redan på partiledarnas placering i söndagens debatt i SVT:s Agenda. Det politiska landskapet är minst sagt nytt.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Till vänster i bild syntes regeringsföreträdarna Stefan Löfven (S) och Isabella Lövin (MP) tillsammans med Centerpartiets Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund. Till höger V-ledaren Jonas Sjöstedt, Jimmie Åkesson (SD), Ebba Busch Thor (KD) och Ulf Kristersson (M).

Det märktes att positionerna var ovana. Både Åkesson och Busch Thor attackerade exempelvis Löfven för den avskaffade värnskatten, som de menade ger mindre resurser till välfärden. Flera meningsutbyten mellan partiledarna i den tidigare Alliansen tycktes handla mindre om sakfrågorna och mer om vilken strategi man bör ha för att få igenom borgerlig politik i riksdagen.

Detta är förmodligen Januariöverenskommelsens största risk. För medan den sakpolitiskt för med sig en mängd bra och liberala reformer skapar den en slags artificiell klyfta mellan de borgerliga partierna.

När blockuppdelningen inte grundar sig i vilka åsiktsmässiga skillnader som finns mellan partierna utan på vilka maktstrategiska vägval som gjorts blir det svårt även för politiskt insatta att följa debatten. Replikskiften framstår mest som käbbel om det politiska spelet. Det är förstås möjligt att Centerpartiet och Liberalerna inser detta och ändå tycker att det priset är värt att betala, i utbyte mot att Sverigedemokraterna isoleras.

Lärdomen från söndagens debatt bör dock vara att det främst är Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson som gynnas av en sådan situation, eftersom de helt kan fokusera på sakpolitiken, och eftersom de är fria att slå åt alla håll. Den del av debatten där Isabella Lövin förväntades försvara en försvagad arbetsrätt mot Jonas Sjöstedt var inte det enda exemplet, men det mest illustrativa.

Allt detta innebär också att det blir än svårare för Alliansen att återförenas. En åsiktsmässig enighet som byggts upp under lång tid, särskilt i den ekonomiska politiken, blir återigen splittrad. Personliga förtroenden sargas.

Är de politiska vinsterna av isolera SD och att tvinga Stefan Löfven till höger tillräckligt stora för att motivera detta? Det lär framtiden utvisa. Men tills vidare är slutsatsen att det är ytterkanterna som blivit stärkta av Januariöverenskommelsen.