Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: TT, LNB

Karin Pihl: Är fler äldreboenden “högerkonservatism”?

Anklagelserna om konservatism från C och L är positionering. Varken Lööf eller Björklund har nämnt ett enda politiskt område där de övriga borgerliga partierna avvikit från en allmänborgerlig linje.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Liberalernas partiledare Jan Björklund är rädd för ett nytt, konservativt block. Han befarar att Moderaterna ska närma sig Sverigedemokraterna, säger han i en intervju i Dagens Nyheter (24/1). L-ledaren är inte ensam om denna oro. Ett av Annie Lööfs (C) argument mot en M/KD-regering var att hon inte ville se en “konservativ högerregering” med stöd av nationalisterna i Sverigedemokraterna.

Efter att riksdagens liberala partier lät Stefan Löfven bilda en rödgrön regering har anklagelserna fortsatt. “Jag noterar slutligen att Ebba Busch Thor begär replik på mig men inte på Jimmie Åkesson”, sa Lööf under partiledardebatten i riksdagen på onsdagen, och insinuerade därmed att Busch Thor skulle föredra Åkesson framför Lööf.

“Det konservativa blocket” börjar bli ett etablerat begrepp. Att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var de enda partierna som motsatte sig Stefan Löfvens rödgröna regering betyder dock inte att de tillhör ett gemensamt “block”, likt Alliansen de senaste 15 åren.

Det var trots allt inte Kristdemokraterna eller Moderaterna som valde att släppa fram en S-ledd regering, och därmed skapa slitningar inom borgerligheten.

Björklund och Lööf motiverar anklagelserna om sina “högerkonservativa” (före detta?) allianskollegor med att M och KD kunde tänka sig att pröva stödet för en borgerlig regering och därmed döda alla kvarlevor av Decemberöverenskommelsen.

Precis som den moderate partisekreteraren Gunnar Strömmer säger i Aftonbladet (30/1) var det inte märkligt att partierna gjorde olika bedömningar om möjligheten att få en allliansregering, och en sådan regerings möjlighet att driva borgerlig politik. Men då som nu handlar det om taktiska spekulationer, inte om sakpolitik.

Det finns nämligen ingenting i Moderaternas eller Kristdemokraternas politik som är särskilt läskigt “högerkonservativt”. Faktum är att dessa två partier driver vanlig allianspolitik, fastän de lägger tonvikten lite olika. Att Ebba Busch Thor bryr sig om att korta vårdköer och fler äldreboenden, och att Moderaterna vill se ökade försvarsanslag och fler poliser, är knappast reaktionärt. Tvärtom är det prioriteringar som under valrörelsen delades av de två liberala partierna.

Anklagelserna från C och L handlar alltså inte om sakpolitik, utan om positionering. Detta eftersom Annie Lööf och Jan Björklund sätter ett stort värde i att förklara att de ogillar SD:s närvaro i riksdagen.

Det kan de för all del göra, men de bör sluta anklaga de andra borgerliga partierna för att närma sig högernationalismen. Det är helt enkelt inte sant. Trots det höga tonläget har de fyra borgerliga partierna mycket gemensamt. Om allianssamarbetet ska ha en chans att återupplivas bör Lööf och Björklund sluta beskylla M och KD för att ha svikit alliansen som politiskt projekt. För det har de inte gjort.