Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lämnar. Gustav Fridolin (MP) kliver av som språkrör i maj. Bild: TT, Stefan Bennhage

Aktivisten som blev en besvikelse

Gustav Fridolin (MP) kastade in MP i regering och klamrade sig mot oddsen kvar som språkrör. Besvikelse blir det han framför allt lämnar efter sig.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Persondramaturgin kändes nästan sagomässigt strukturerad. Tittar man bakåt såg förutsättningarna nog lite för bra ut. När Gustav Fridolin (MP) i veckan meddelade att han kommer avgå i vår sattes till slut punkt för framgångssagan som steg för steg slutade i besvikelse.

Som ung aktivist kastade han sig in i politiska hetluften, tog en konstpaus i det så kallade vanliga livet och var snart på banan igen. Ständigt lyft, ständigt omsusad, aldrig blyg. Att han, samtidigt som han var yngsta riksdagsledamoten någonsin, tillbringade nyårsnatten till 2004 i israeliskt förvar är talande för hans speciella persona i svensk inrikespolitik (Expressen 31/12-03).

Det fascinerande när Fridolin i veckan meddelade sin kommande sorti är ofrånkomligen det faktum att han, trots allt, lyckades hålla sig kvar så pass länge.

Fridolin hade svårt att lyckas hålla rågång mot islamism i sitt parti, vilket likgiltigheten inför Mehmet Kaplans koppling till Grå vargarna tydliggjorde. Lägg till det en nonchalant hållning inför att de gröna fullständigt kördes över av S i fyra år men att det kvinnliga språkröret Åsa Romson ändå blev den som – mitt i mandatperioden – fick ta kulorna.

Det var på debattplats i Aftonbladet som Fridolin med braskande svulstighet meddelade att han nu i stället får tid att "gå till biblioteket när miljövännerna samlas, delta i kyrkans arbete och höja regnbågsflaggan när rasisterna tror att gatorna är deras" (Aftonbladet Debatt 24/10).

Sitt partival motiverar han i samma text, inte heller här med återhållsamma ordval, med att han "fann en väg att elda under min vrede."

Det kraftfulla sättet att uttrycka sig är lite av hans signum. Ett färskt exempel är hur Fridolin bara häromdagen förklarade hur M-samarbete var uteslutet med tanke på "frågor om grundläggande medmänsklighet" (SVT Nyheter 10/10). Den här typen av häpnadsväckande hårda omdöme om Sveriges näst största parti verkar med Fridolins annorlunda aktivismbakgrund vara något helt naturligt att slänga sig med.

Hans roll genom den politiska karriären har på ett sätt inneburit en svårhanterlig paradox. Han ville vara lillgammal världsförbättrare och passionerad aktivist på samma gång. I unga år passade det in i en lovande berättelse att som engagerad debattör bli ungdomsförbundsordförande som 16-åring för att tre år senare stifta lagar. När verkligheten, med både ministerportfölj och förväntansfull medlemsskara, skulle hanteras brast det.

Förutsättningarna fanns. Han nådde, med MP-mått, realistiska toppen. Men med hetluftsåren som nu läggs till handlingarna är kultklingande glansen definitivt bortblåst.