Använd ord istället för handling

Raketer har avfyrats, busskurer ödelagts och däck antänts. Hittills har poliserna på plats stått handfallna: ingen har gripits, och ingen har kunnat förklara varför så många är så arga. Det är givetvis ett underbetyg till ordningsmakten, och måhända också det ultimata beviset på att resurserna faktiskt är för knappa. Oavsett facit i det fallet kan vi konstatera att det inte finns något som ursäktar beteendet på Kronogården. Händelserna må vara ett rop på hjälp, men en utsträckt hand rymmer alltid större kraft än en knuten näve. Samtidigt är det, tragiskt nog, ingen överraskning att händelserna sker just här. I en studie från 2015, döpt till ”Förorterna som moder Svea glömde”, utses stadsdelen Kronogården till den tredje mest segregerade i Sverige. Ekvationen innehåller trångboddhet, arbetslöshet samt ­skolresultat. I en annan rapport, daterad 2013, är boende­segregationen i Trollhättan den mest utbredda i hela landet. Det finns statistik som man gärna toppar, men det här är tyvärr inte en sådan. Problematiken är dessutom känd, men än så länge har lösningarna lyst med sin frånvaro. Parallellt med detta utkämpas en tröstlös kamp på sociala medier. I den ena falangen tävlas det i att komma med den mest rasistiska analysen, på andra sidan betonas den större bilden. Saker har nämligen en tendens att vara mer komplexa än vad de verkar. Möjligtvis är det så att dessa ungdomar ­upplever sig vara varken sedda eller hörda. Men, som sagt: det försvarar självklart inte användandet av våld. Tvärtom är det ord snarare än handling som behövs framöver, i hopp om att skapa en tryggare stad med ljusare framtidsutsikter. För alla. Fortsätter förstörelsen är istället risken att ­polariseringen ökar, och att de imaginära ­murarna växer sig allt högre runt Kronogården. Det vore, milt uttryckt, väldigt olyckligt.

Martin Ahlin