Arbetslöshet. Inför lågkonjunkturen är det hög tid för regeringen att återupprätta arbetslinjen.
Arbetslöshet. Inför lågkonjunkturen är det hög tid för regeringen att återupprätta arbetslinjen. Bild: Simon Rehnström/SvD/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Arbetslinjen är viktigare än Arbetsförmedlingen

Vissa långtidsarbetslösa grupper kan behöva särskilt stöd, men i slutändan är det inte Arbetsförmedlingen som skapar jobbtillfällen.

ANNONS
|

Vem är nöjd med Arbetsförmedlingen? Reformeringen av myndigheten har blivit en utskälld historia. Trots i grunden goda föresatser. Redan innan förändringar rullades ut var myndigheten kritiserad – siffror från SCB (SR 4/9-2018) visade att år 2017 hade en tiondel av dem som fått ett nytt jobb hittat det via Arbetsförmedlingen, varav endast 1,5 procent hade haft kontakt med myndighetens personal.

Digitaliseringen har minskat behovet av arbetsförmedling till den stora massan. Istället blev tanken att Arbetsförmedlingen skulle strömlinjeformas för att bättre ta hand om de som står långt ifrån arbetsmarknaden. Frågan är hur bra det faktiskt fungerat i praktiken.

ANNONS

I en enkät som SKR har genomfört (SVT 30/10) framkommer att det kommunala missnöjet med Arbetsförmedlingen är stort. 71 procent av de svarande menar att myndighetens resurser i låg utsträckning räcker för att ge stöd åt kommunens arbetssökande. Inte heller siffrorna när det gäller att hjälpa de som befinner sig långt ifrån arbetsmarknaden att bli anställda eller ge stöd till nyanlända i etableringsprogrammet ser vackra ut. Hela 93 procent av kommunerna ger dessutom eget stöd till arbetslösa som egentligen borde falla under Arbetsförmedlingens uppdrag. Det senare är ett problem för kommuner som redan kämpar med ekonomin.

Nedläggning av lokala kontor har försämrat den lokala närvaron, och samtidigt tycks hjälpen brista just för de grupper som i större utsträckning skulle sättas i centrum i samband med reformen. Ser man till Arbetsförmedlingens egen statistik från början av året över vilka grupper som gått arbetslösa en lång tid framträder de tydligt: 64 procent är utrikes födda, 27 procent har en funktionsnedsättning, 41 procent saknar gymnasieutbildning.

Det kan finnas anledning att ha en myndighet som ger dessa grupper särskilt stöd, men samtidigt kan inte Arbetsförmedlingen lösa bristande språkkunskaper eller låg utbildningsnivå i en handvändning. Tvärtom är andra aktörer högst centrala. För nyanlända är språket A och O, och SFI en långt viktigare insats. För lågutbildade behövs möjlighet att studera, gärna yrkesutbildningar i bristyrken som snabbare kan leda till arbete.

ANNONS

Att få fler arbetslösa i arbete kommer vara en av regeringens utmaningar de kommande åren, särskilt som konjunkturen vänder nedåt. I sådana tider tenderar de utsatta grupperna att vara först ut från arbetsmarknaden, och den historiska läxan är att många inte tar sig tillbaka. Att fokusera på dessa grupper i reformeringen av Arbetsförmedlingen är därför inte fel. Men man bör samtidigt vara medveten om att Arbetsförmedlingen inte är den viktigaste politiska åtgärden för att få folk i arbete: det ekonomiska läget, att det är billigt och enkelt för arbetsgivare att anställa och att det lönar sig att gå från bidrag till arbete spelar betydligt större roller.

Arbetsförmedlingen var aldrig en central del av arbetslinjen. I det finns en viktig lärdom. Även om det är viktigt att det finns stöd för grupper med större behov, kan Arbetsförmedlingen inte trolla fram jobb som inte finns. Myndigheten har problem som behöver lösas, men inför lågkonjunkturen är det långt viktigare att politiken återupprättar arbetslinjen.

ANNONS