Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Karin Pihl: Att plugga måste vara någorlunda jobbigt

Fram träder en bild av att studenter vid svenska lärosäten är för dåligt förberedda och därmed inte lever upp till rimliga förväntningar. Vi bör erkänna att strukturer existerar och påverkar vilka som studerar vidare. Men vi får inte tumma på kraven.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

“Det här är lurendrejeri i stor skala.” Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, och Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi vid samma lärosäte, skräder inte orden. Svensk högre utbildning befinner sig i kris, skriver de på SvD Debatt (25/3). Studenterna pluggar för lite. När ungdomarna kommer till universitetet saknar de förkunskaper och förmåga att skriva och förstå längre texter. Enligt en undersökning gjord av Lunds universitet 2017 saknar 20 procent av humaniora- och teologistudenterna en grundläggande förmåga att bygga korrekta meningar. Och då handlar det om ämnen där språket är det centrala arbetsverktyget.

Det är illa. Konsekvenserna är uppenbara: Sveriges ställning som kunskapsnation hotas. Själva idén med högre utbildning urvattnas. Värdet av en akademisk examen försvagas. Hur har det kunna bli så här?

Till stor del är det politikernas fel. I 20 år har svenska lärosäten blivit påtvingade att arbeta med “breddad rekrytering”. Det innebär att universiteten och högskolorna aktivt måste jobba med åtgärder för att locka underrepresenterade grupper.

Enligt Universitets- och högskolerådet innebär det att lärosätena måste samarbeta med gymnasieskolor, folkhögskolor, Arbetsförmedlingen och invandrarföreningar för att locka fler. Lärosätena måste också hjälpa studenterna genom att anordna förberedande utbildningar och ge studenterna stöd genom exempelvis språkhjälp, mentorsprogram och studiestöd.

Självklart ska alla ha samma chans att studera på högskolan, oavsett bakgrund. Men det innebär inte att alla ska kunna studera, helt oaktat förkunskaper och lämplighet.

Uppfattningen att universiteten måste anpassa sig och i praktiken sänka kraven för att öka mångfalden vittnar om en fördomsfull inställning att personer från arbetarklassen eller med utrikes bakgrund inte kan klara av samma krav (UHR, 2016).

Föräldrars utbildningsnivå påverkar valet att studera på högskolan. Det finns helt enkelt klasstrukturer som går i arv. Men det är inte lärosätenas uppgift att korrigera detta. Att uppmuntra begåvade ungdomar från studieovana hem är ett uppdrag för grund- och gymnasieskolan. Det är uppenbart att skolan misslyckas med detta.

Problemet med bristande förkunskaper bland studenter har givetvis fler orsaker. Men grunden är densamma.

Politikerna har tvingat på akademin så många uppdrag – att representera demokratin, stå för mångfald, vara normkritisk för att “tillåta fler kunskapsperspektiv” och så vidare – att kärnan i universitetens verksamhet, forskning och utbildning, blivit lidande. Det är dåligt för Sverige.