Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kriminalitet. Röster från avhopparverksamheter över hela landet kritiserar bristen på statligt stöd till kommunerna för att få fler att lämna den kriminella banan. Bild: CLAUDIO BRESCIANI / TT
Kriminalitet. Röster från avhopparverksamheter över hela landet kritiserar bristen på statligt stöd till kommunerna för att få fler att lämna den kriminella banan. Bild: CLAUDIO BRESCIANI / TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Avhopparverksamheten behöver tydligare ramar

Socialdemokraterna tvärvände i frågan om avhopparverksamhet. Nu är det upp till bevis för statsminister Ulf Kristersson (M) att leverera och stärka arbetet.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Bilden som förmedlas till SVT (18/11) av anställda på avhopparverksamheter på olika håll i landet är samstämmig: kommunerna lämnas i sticket när frågan om ett nationellt avhopparprogram fastnat i utredningar. Kritikerna menar att systemet bygger för mycket på enskilda eldsjälar, och att verksamheternas kvalitet därför varierar kraftigt mellan olika delar av landet.

Redan den förra regeringen lovade att se över problemet – ett nationellt avhopparprogram var en av punkterna i det 34-punktsprogram mot gängkriminaliteten som Socialdemokraterna presenterade 2019.

I fjol vände man dock plötsligt. Till SVT (22/10 -21) framhöll dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) att kommunerna har ett eget ansvar och att staten "inte kan lösa alla deras problem". Ett nationellt program hade vid det laget blivit till en (tillfällig) nationell samordnare – något han hävdade visade på en höjning snarare än en sänkning av ambitionsnivån. Ett program är tydligen "bara en text på ett papper" om man skulle tro Johansson.

Kanske som en följd av detta plockades frågan upp i årets valrörelse av Moderaterna. I Dagens Nyheter (23/8) menade statsminister Ulf Kristersson (M) att det är orimligt att det ska finnas 290 olika avhopparverksamheter. Dessutom ville man att kommunerna helt skulle slippa kostnaden det innebär att slussa människor ur kriminalitet.

Det är dock ett vallöfte som inte märks av i Tidöavtalet. Faktum är att avhopparverksamhet bara nämns tydligt i en punkt som sammanfattat innebär att straffen ska höjas för brott som riktas mot olika offentliga lokaler – däribland socialkontor och avhopparverksamheter.

Det behöver inte betyda att frågan om hur avhopparprogrammen kan bli mer likvärdiga i hela landet kommer gå obesvarad under den kommande mandatperioden. Frågan berörs förhoppningsvis inom andra punkter i avtalet, mer specifikt den nya socialtjänstlag som ska formuleras med tydligt fokus på brottsförebyggande arbete. Där finns det möjlighet att skriva in och säkra avhopparverksamhetens roll.

Att tydligt befästa förväntan på kommunerna att erbjuda den typen av verksamhet vore ett stort steg i rätt riktning – och kanske viktigare än att ta fram ett nationellt program. En anledning att den senaste utredningsrundan landade i ett nej till att överföra det operativa ansvaret från kommunerna till staten är att det är dyrt, men också att det tar lång tid att bygga upp en sådan verksamhet från grunden. Så länge alla kommuner erbjuder adekvat verksamhet, behöver det inte vara ett problem att de skiljer sig åt. Tvärtom kan det ge utrymme för anpassning efter lokala förutsättningar.

Den svåra nöten att knäcka är dels hur man får kämpande kommuner att prioritera välbehövd avhopparverksamhet, och kanske framför allt hur man säkrar att lärdomar från framgångsrika försök sprids över landet. Ett nationellt program är en möjlig lösning, men inte den enda möjligheten. Det viktigaste är kanske inte att Ulf Kristersson levererar vad han lovat i form av ett nationellt avhopparprogram, utan att han levererar stabila ramar och förväntningar på kommunerna så att fler kriminella kan få hjälp att lämna destruktiviteten bakom sig – utan att hemfalla till samma raljans som Morgan Johansson.