Hur öppen är den offentliga sektorn egentligen? På papperet är transparens ett ledord och i det dagliga lämnas handlingar ut. Med tanke på den viktiga offentlighetsprincipen är det glädjande nog svårt, men inte omöjligt, att alltför ihärdigt förhala. Inte sällan tar också kommuner själva lovvärda initiativ för att att tillgängliggöra hur processer går till och varför. Ta bara informationen om beslut inför och efter fullmäktigemöten. Positivt såklart.
Samtidigt finns ett sammanhang där kommun- och regionsektorn drar en gräns – och också formellt har rätt till det. Det handlar om arbetet som sammanslutningen Sveriges kommuner och landsting, ofta förkortat SKL, bedriver tillsammans med sina medlemmar (det vill säga de olika delarna av region- och kommunsektorn i Sverige).
SKL är en arbetsgivar- och intresseorganisation. Bindande beslut som påverkar hela landets invånare tas och återkommande är man remissinstans för stora statliga utredningar. Dessutom finns en stödjande roll. Oavsett om det gäller rent arbetsrättsliga eller mer politiskt präglade tolkningssituationer kan väl insatta personer därifrån träda in för att ge råd i kniviga lägen.
I en intressant opinionskrönika – i SKL:s egen tidning – ställde nyligen public-affairs-konsulten Erik Torstensson frågan om vad detta doldhetsraster innebär. Är det rimligt att en för landet avgörande verksamhet i så stor utsträckning sköts i det fördolda? (Dagens samhälle 28/2).
Han tar upp hur organisationen hamnar i ett slags mellanläge. Å ena sidan är man en tydlig del av det offentliga. Om man bortser från själva staten är SKL personifieringen av det offentliga. Precis som skola och vård är man skattefinansierade. Upplägget med en samlande stororganisation, ett slags lokaldemokratins egen koncern, innebär dock att man inte är skyldiga att lämna ut information. Medborgare eller för den delen medier kan alltså inte förvänta sig inblickar i hur SKL landat i en viss syn. Det kan gälla både konkreta ärenden och mäktiga, principiella välfärdsfrågor.
”Frågorna som medborgarna aldrig får svar på är många: Varför rekommenderar SKL vårdmetod A på bekostnad av B? Varför driver SKL linje X i infrastrukturfrågan i stället för linje Y? Hur röstade min folkvalde representant i omröstningen gällande skolfråga Z?”, skriver Torstensson i krönikan.
Han har en viktig poäng. Det faktum att det trots allt handlar om förutsättningarna för offentlig välfärd och demokrati i hela landet gör det svårt att dra paralleller till företag eller intressesammanslutningar i allmänhet. Medan tankesmedjor, näringslivet, föreningar och fackförbund på olika sätt verkar för olika intressen är det i SKL:s fall tal om det som ska vara resultatet av allmänna val.
Att problematisera hur pass förslutet SKL är handlar inte om att förringa organisationens relevans. Gediget underlag måste finnas till hands och så pass stora välfärdsprocesser som det ändå är tal om måste beredas grundligt. Men just eftersom det är en stor och kompetensrik apparat, den kostar skattebetalarna drygt 500 miljoner årligen, aktualiseras frågan om hur lite vi medborgare faktiskt vet och får veta.
Det vore inte motiverat att ropa efter en radikal omläggning. Sekretess är i flera fall nödvändigt. Alla turer kan inte protokollföras för allmänheten. Tvärtom skulle det riskera hämma Välfärdssveriges utveckling. Däremot är det bra att frågan om bristande öppenhet lyfts och diskuteras.
Vi kommer inte ifrån att det finns en inneboende, principiell öppenhetskonflikt här. Om SKL ger råd till en kommun i ett specifikt läge, vilket vi i så fall alltså inte säkert kan veta om det inte meddelas, kan det såklart vara av intresse för lokala medborgarna. Det behöver inte handla om känsliga personfrågor utan kan lika gärna till exempel gälla allmän osäkerhet kring tolkning av praxis.
En kommunledning ses som arbetsgivare och ledare för en kommun. Ur det perspektivet kan det upplevas som rimligt att vara restriktiv med kommunikation utåt. Det ligger i politikens natur, en kommuns styre har blivit framröstat.
Samtidigt är det vi väljare som röstat. I någon mån är vi arbetsgivare gentemot politiken.
