På väg in till grundskola nummer fem i Butja möter vi en grupp barn i tioårsåldern. De är på väg ut i samlad trupp, hem eller till någon gemensam aktivitet.
Jag frågar prästen Mykola Krygin, som är verksam vid skolan, hur skolundervisningen fungerar. Det går, svarar han, även om barnen ibland måste gå ner i källaren. Ett sådant tillfälle var för tre veckor sedan då ryska kamikazedrönare passerade skolan på sin väg österut mot Kiev.
Jag träffade fader Mykola senast i augusti förra året och fick höra en rad skräckberättelser från den ryska ockupationen. Han och hans fru var kvar i Butja drygt två veckor efter att ryssarna tog kontrollen över staden. Familjen hann uppleva hungersnöd och prästen beskriver målande hur han värmde kall havregrynsgröt på en improviserad kokplatta som han tillverkade av stearin.
Till slut lyckades de ta sig ut. Det var inte givet. Ryssarna letade efter ”prästen från träkyrkan” eftersom fader Mykola var känd för att hjälpa ukrainska soldater. Det fanns – och finns fortsatt – folk i Butja som sympatiserar med Ryssland. Men ingen av dem lyckades leda mördarna till prästen.
Om vi inte hade gjort motstånd på Majdan, hade vi levt i slaveri som de gör i Ryssland
Många andra hade inte samma tur. De hårresande historierna tycks aldrig ta slut. Man behövde inte ha gjort något särskilt för att dödas på de värsta sätt. Fader Mykola berättar om en 30-årig kyrkosångare i grannförsamlingen som levde med sina föräldrar. Ryska soldater tog sig in i deras hus och torterade ihjäl alla tre, bland annat med hjälp av taggtråd: ”Det tog flera timmar. Hela huset var täckt med blod.”
Alla offer i Butja är inte kända. Prästen tar mig till stadens stora begravningsplats för att jag ska få en bild av hur det ser ut. Längst bort från ingången ser jag en stor mängd färska gravar som är namnlösa och är enbart markerade med nummer.
Ett hundratal av de runt 500 personer som har hittats mördade väntar fortfarande på att bli identifierade med DNA. En del kroppar hade legat i veckor utomhus, på grund av ryskt förbud mot begravning, och av hundar och annat gjorts oigenkännliga. Andra har bränts av ryssarna, möjligen för att dölja spår av tortyr och försvåra bevisning i eventuella brottsutredningar.
Fader Mykola påminns ständigt om Butjas ryska veckor av skolelever och församlingsbor. De behöver inte ens prata om det. En del barn har fått problem med minnet och prästen lägger märke till unga kvinnor i församlingen som blivit gråhåriga.
Detta är frihetens pris, menar fader Mykola: ”Om vi inte hade gjort motstånd på Majdan, hade vi levt i slaveri som de gör i Ryssland.” Allt som hänt sedan dess är en fortsättning av denna kamp. Och han säger att han känner segervittring, men förtydligar sig. Det bottnar i alla möten med människor och handlar inte om slagordsmässighet, inte om en känsla som man som ukrainare ”bör” känna.
Det är en analys av den ukrainska befolkningens motivation så här långt in i totalkriget. Tecknen i vardagen på att hoppet lever är många. Som när relativt små barn är på väg ner i källaren vid flyglarm och spontant börjar sjunga den ukrainska nationalsången. ”Då tänker jag att det här folket aldrig kan besegras”, säger fader Mykola.
LÄS MER:Butja lever vidare med traumat
