Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

STOCKHOLM 20211124Miljöpartiets språkrör Per Bolund och Märta Stenevi på väg mot en pressträff efter budgetomröstningen i riksdagen på onsdagen. Miljöpartiet lämnar regeringen efter att budgetalternativet från M, KD och SD vunnit i riksdagsomröstningen mot regeringens budget med siffrorna 154—143.Foto Pontus Lundahl / TT kod10050
Under spärren. Språkrören Per Bolund och Märta Stenevi (båda MP) har fått sitt parti ta hårda smällar i opinionen den senaste tiden. Bild: Pontus Lundahl/TT

Malin Lernfelt: Därför överger väljarna Miljöpartiet

Sverige blir inte klimatneutralt genom önskedrömmar och populism.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När Miljöpartiet i höstas hoppade av regeringssamarbetet innefattade kalkylen att det skulle leda till högre opinionssiffror. En friare roll gentemot Socialdemokraterna öppnade dörren för ett valår där partiet kan gå hela vägen med populistiska krav och uppskruvad kritik mot en nationell klimatpolitik som i de grönas ögon inte är tillräckligt långtgående. Utopier gör sig bäst i opposition, något alla politiker känner till.

Men resultatet har blivit ett helt annat. Enligt flera opinionsinstitut har Miljöpartiet istället tappat sympatisörer och ligger idag på runt 3,5 procent. Och inte bara det, även de tilltänkta samarbetspartiernas väljare ser i allt lägre grad en regering där Miljöpartiet ingår som ett rimligt alternativ. Enligt en aktuell mätning från DN/Ipsos (1/3) har andelen socialdemokrater som vill se MP i en regering efter valet 2022 sjunkit från 38 till 32 procent sedan förra året. Betydligt fler önskar att Socialdemokraterna bildar regering med Centerpartiet eller Vänsterpartiet. Andelen väljare totalt som önskar se Miljöpartiet i en regering har sjunkit från 24 till 18 procent.

Att verkligheten förr eller senare skulle hinna upp och bita MP i baken är inte särskilt överraskande. Gång på gång har partiet visat att de inte är mogna för att hantera politikens realiteter och den verklighet som svenska medborgare befinner sig i. Att å ena sidan påstå sig vilja rädda klimatet och å andra sidan lägga krokben för de möjliga lösningar som finns är inte trovärdigt.

Sverige kan till exempel omöjligt bli ett klimatneutralt samhälle utan kärnkraft. Vi befinner oss i en omställning där målet är att elektrifiera såväl hela transportsektorn som basindustrin och de förnybara energikällorna räcker inte till (vattenkraft) alternativt är inte tillräckligt pålitliga (sol och vind) för att på egen hand tillhandahålla den mängd el som behövs för att samhället ska gå runt. Att som MP gör, prata om ett Sverige med bara förnybara energikällor 2030 – om åtta år – är helt verklighetsfrånvänt. Att de är stolta över att ha drivit på och genomfört nedstängningar av fullt fungerande kärnkraftsreaktorer är pinsamt. Likaså att partiet under lång tid blockerade en lösning för slutförvar, och kräver att det fattade beslutet rivs upp. Man bör för övrigt notera att statsminister Magdalena Andersson (S) inte avfärdade det när hon fick frågan (Expressen 28/2).

Att propagera för en omfattande utbyggnad av vindkraft samtidigt som man är beredd att skjuta svensk betongindustri i sank är oseriöst. Lika knäppt som att språkröret Per Bolund efterfrågat mer byggande i trä, samtidigt som hans parti för krig mot skogsindustrin som står för råmaterialet.

MP bildades en gång i tiden som en reaktion på kärnkraftsomröstningen. Nu, när en stor majoritet av svenskarna insett att vi inte kommer att klara oss utan denna typ av elförsörjning kan "gröna vågarnas" inträde på den nationella politiska arenan äntligen vara i sitt slutskede. Att väljarna i en tid då klimatet är en av de viktigaste politiska frågorna tycks ha förstått att de gröna inte är att lita på är uppfriskande. Förhoppningsvis följs höstens uttåg ur regeringen av ett likaledes utträde ur riksdagen i samband med valet i höst.