Torn presidential poster of French President Emmanuel Macron and centrist candidate for the reelection is on display in Paris, France, Wednesday, April 6, 2022. France's first round of the presidential election takes place on April 10, with a presidential runoff on April 24 if no candidate wins outright. (AP Photo/Francois Mori)  XFM103
Kluvet. Frankrikes presidentval har splittrat både väljare och partier, men allt talar för att Macron segrar till slut. Bild: Francois Mori

Jasenko Selimović: Därför behöver Europa en ledare som Emmanuel Macron

Emmanuel Macron kommer att vinna söndagens presidentval. Men hans parlamentariska läge kommer att vara besvärligt, och den politiska främlingsfientligheten tycks normaliserad.

ANNONS

KRÖNIKA • Frankrikes nästa president kommer trots allt att heta Emmanuel Macron. Hans seger i det stundande presidentvalet (10/4) kommer vara ett resultat av den uppryckning han har gjort i sista stund, den episka kollapsen av de traditionella partierna och Éric Zemmours delning av den högerextrema väljarkåren i två. Men det förväntade resultatet kan vara besvärligt och lärdomar från valkampanjen bör beaktas.

De traditionella partierna i Frankrike smälter med glaciärernas fart. Kvar blir ett svårnavigerat politiskt landskap. Det socialistiska partiets Anne Hidalgo – en kandidat från ett av Frankrikes stora partier som har närt Mitterrand, Delors, Hollande och många andra berömdheter – väntas få två procent.

ANNONS

På högersidan ser det lika förödmjukande ut för de en gång så ärorika Republikanerna. Deras kandidat Valérie Pécresse förväntas inte bara förlora mot Macron och Le Pen i första omgången, utan även mot vänsterradikalen Jean-Luc Mélenchon. Om denna kollaps av de tidigare statsbärande partierna är oåterkallelig återstår att se. Men franska presidentval brukar staka ut en tendens som håller i sig i de efterföljande parlamentsvalen med endast mindre avvikelser. Blir det så även denna gång kommer Frankrikes politiska scen att se besvärlig ut: en liberal president med ett mittenparti utan majoritet, omringad av tre starka extrema partier, och flankerad på båda sidor av små traditionella partier som man inte kan bygga majoriteter med. Knappast något att glädjas åt.

Den andra tendensen borde oroa många fler. Den extremnationalistiska kandidaten Marine Le Pen har lyckats få viss acceptans för sina åsikter hos breda väljargrupper. Det är inte på grund av hennes valkampanj. I den fokuserar Le Pen på köpkraft, en ekonomisk term som sällan når det emotionella djupet hos väljare.

Fransmännen verkar inte riktigt hänga med i kampanjen men gillar ändå Le Pen. Hennes opinionssiffror måste därför förklaras med normaliseringen av den rasism som hon är ombud för. Zemmours främlingshat har gjort att Le Pen inte längre verkar så extrem. Och när även Republikanernas Pécresse började sprida främlingsfientliga budskap uppfattade väljare Le Pen som oproblematisk. Som en fd vänsterväljare uttryckte det: "De andra partierna påstod att hon var elak. Nu ser jag att hon inte är det. De andra bara stjäl hennes idéer. Alla pratar som hon nu."

ANNONS

Sverige går samma väg. Flera partier på båda sidor om mitten använder sig av främlingsfientliga antydningar och budskap för att vinna väljare. Samtidigt har man varken diskuterat eller genomfört några väsentliga åtgärder för att förbättra integrationen. Frågan har fallit i skugga. Med tanke på att Frankrike var ett av de första länderna som hamnade i denna nedåtgående spiral kan landets utveckling vara en indikation på vad som kan bli Sveriges olyckliga framtid om inget ändras.

Valrörelsen erbjuder även hopp. Macrons första mandatperiod var introvert och präglad av utmaningen att reformera ett stelbent Frankrike. Men något hände med ledarskapet när Ryssland anföll Ukraina. Då fick Frankrike en utåtriktad president, förmögen att överbrygga interna svårigheter genom att tala om ett större europeiskt syfte och dela med sig av en vision om ett annorlunda Europa. Man behöver inte hålla med honom i allt, men Europa behöver en sådan mer världstillvänd president som fortsatt leder ett mindre protektionistiskt och mer europeiskt Frankrike.

ANNONS