Utöver den globala klimatkrisen går Sverige självt igenom tre parallella kriser, inledde den fortfarande ganska nya statsministern Ulf Kristersson (M) sitt jultal (21/12). En inre trygghets- och säkerhetskris med rekordmånga dödsskjutningar, en yttre säkerhetskris med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och en energikris där effektbristen kan komma att bli så påträngande att vi riskerar en situation där folk kopplas bort elnätet.
Statsministern framhöll även att Sverige nu dessutom håller på att gå in i sin värsta ekonomiska kris sedan 90-talet.. Det är inte svårt att konstatera att det funnits enklare tider att ta över statsministerämbetet, men att det skulle skulle vara enkelt att vara statsminister är knappast något som står inskrivet i uppdragsbeskrivningen. Och de svåraste utmaningarna som den här regeringen står inför, både internt och externt, ligger med all sannolikhet i framtiden.
Med en stundande lågkonjunktur fortsätter den nya regeringen traditionen med borgerligt maktinnehav under ekonomiska kriser. Alla sammanhållna borgerliga regeringsinnehav under efterkrigstiden har behövt manövrera finansiella kriser. Regeringarna Fälldin (I och II) och Ullsten fick hantera de värsta följdverkningarna från 70-talets industrikris, regeringen Bildt fick hantera 90-talets finans- och fastighetskris, regeringen Reinfeldt fick hantera finanskraschen 2007 och den tätt påföljande eurokrisen 2009. Nu ser Kristersson delvis ut att gå samma öde till mötes efter ett drygt decennium av nästan oavbruten ekonomisk uppgång.
Regeringen har inte kunnat leverera på flera vallöften
Det är väldokumenterat hur ekonomisk stagnation påverkar förtroendet negativt för en sittande regering, och Ulf Kristerssons varken är eller kommer vara något undantag. En väl manövrerad kris kan samtidigt ge avkastning i ett kommande val, vilket både Fredrik Reinfeldt och Göran Persson fick erfara under sina maktinnehav.
I den till synes första förtroendemätningen för regeringens ministrar, som publicerades i tisdags (Aftonbladet/Demoskop 20/12) avspeglas också den skakiga tidens missnöje med den nya regeringen. Störst förtroende av alla ministrar har försvarsminister Pål Jonsson med 3,3 i snitt på en femgradig skala. Ulf Kristerssons motsvarande siffra är måhända bäst av partiledarna i regeringen, men inte mer än 2,6. Det är mittemellan omdömet “ganska dålig” (2) och “varken bra eller dålig (3). En liknande mätning bland partiledarna visar också att väljarnas förtroende för oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) är betydligt större än för Kristersson. 57 kontra 43 procent. (Aftonbladet 14/11).
Nu är det ekonomiska läget inte den främsta orsaken till det låga förtroendet. Regeringen har inte kunnat leverera på flera vallöften och sprickorna i samarbetet är redan synliga. “På det nya året tar vi nya tag, var och en och tillsammans”, avslutar Kristersson sitt jultal. Det lär behövas, för trots regeringens nedslående siffror just nu ligger de svåraste utmaningarna likväl i framtiden.
