Läxa. Enligt en granskning i Expressen är läxhjälpsverksamheter ett vanligt sätt att fuska till sig bidragspengar.
Läxa. Enligt en granskning i Expressen är läxhjälpsverksamheter ett vanligt sätt att fuska till sig bidragspengar. Bild: PONTUS LUNDAHL / TT

Naod Habtemichael: Därför borde det statliga stödet för läxhjälp skrotas

En granskning visar att miljontals kronor skulle gå till skolelevers läxhjälp. I stället har de ansvariga har stoppat skattemedel i sina egna fickor.

ANNONS
|

I en Expressen-artikel (7/11) får man ta del av berättelsen om den arbetande fembarnsmamman Maryan, som tillsammans med sin 10-åriga dotter letar efter en läxhjälpsorganisation – men förgäves. Likt flera andra organisationer finns den lokala verksamheten bara på pappret.

Vi får läsa om hur fifflarna målmedvetet har använt sig av påhittade fakturor för att kunna finansiera bland annat dyra gamingdatorer, fönsterrenoveringar och flygbiljetter – allt på skattebetalarnas bekostnad. Det är upprörande läsning. Och på kort sikt drabbar fifflet elever som Maryans dotter allra mest, det vill säga barn som växer upp i utsatta områden med lågutbildade föräldrar. Att personer har valt att sko sig på satsningar som var inriktade på att stärka kunskaperna hos barngruppen är förkastligt.

ANNONS

Men i det större sammanhanget är läxhjälpsfusket ett belysande exempel på en form av brottslighet som riskerar att hota tilliten till staten. Varningar för välfärdsbrottsligheten har kommit från en rad experter. Så sent som i somras pekade kriminologen Amir Rostami på vad som står på spel (SvD 15/6): ”Om vi inte får kontroll på fusket kommer medborgarnas vilja att bidra till välfärden att sjunka drastiskt”, menade Rostami, som då var ansvarig för en statlig utredning om välfärdsbrottslighet.

Det är svårt att argumentera emot. Hans utredning uppskattade att uppemot 20 miljarder kronor årligen betalas ut felaktigt i bidrag. Och ju fler avslöjanden som fallen med läxhjälpsbidragen, desto fler kommer ställa sig undrande i samma manér som företagsledaren Leif Östling: Vad får jag för pengarna?

Att Sverige har väldigt höga skatter, även för låginkomsttagare, gör det bara mer akut att ta ett större grepp kring frågan. Förslagen finns redan på plats: en sanktionsavgift (förutom återbetalningskrav) för fuskare och en förbättrad samordning mellan ansvariga myndigheter är två exempel. Det är de politiska besluten som fattas.

Efter avslöjandet om de försvunna läxhjälpsmiljonerna har flera röster ansett att stödet bara borde tilldelas skolor. Om man ska teckna en större bild är dock en mer relevant fråga varför läxhjälpsstödet finns över huvud taget? Det är nog få personer som har invändningar mot att barn från socioekonomiskt svagare hem får läxhjälp. Men om målet är att en förbättrad skolgång för specifika elever talar väldigt lite för att ett riktat statligt stöd är det bästa metoden för att uppnå målet.

ANNONS

Förutom att skolorna bara kan använda stöden till ett specifikt syfte, är det ofta större kommuner som, på grund av en tidskrävande byråkrati, tar del av olika riktade stöd. Det som skulle hjälpa flest barn i målgruppen är om lärare och rektorer själva fick bestämma vad som var till störst nytta för eleverna på deras respektive skolor. Ett bibliotek som behöver rustas upp, nya matematikböcker eller en läxhjälp på tisdagseftermiddagen. Det borde vara självklart att sådana beslut fattas bäst av skolpersonal, och inte av en regeringsföreträdare i Stockholm. Det skulle inte bara göra nytta i skolorna, utan ta resurser från de fifflare som stjäl skattepengar och undergräver tilltron till den svenska staten.

ANNONS