Sverige och Danmark vill få direktivet om minimilöner ogiltigförklarat av EU-domstolen i Luxemburg. De båda ländernas regeringar anser att lagen, som antogs av Europaparlamentet i somras, hotar den nordiska modellen.
Ironiskt nog beror det nya direktivet i hög grad på förre statsminister Stefan Löfvén (S) agerande. När han bjöd in till extra EU-toppmöte om unionens sociala pelare i Göteborg senhösten 2017 öppnade han dörren för lagstiftning på arbetsmarknaden – något som Sverige och Danmark helst vill att arbetsmarknadens parter sköter utan statlig inblandning.
LÄS MER:Europeiska minimilöner ska inte gälla i Sverige
Det nya direktivet nämner inga siffror på hur hög – eller låg – en minimilön ska vara, bara att den ska vara ”tillräcklig”. 60 procent av medianlönen har nämnts som ett tänkbart riktmärke. På den låga nivån ligger bara någon enstaka procent av svenska industriarbetare.
Inför det extrainsatta toppmötet i Göteborg var stämningen hög inom Rörelsen. Stefan Löfvén skulle få glänsa tillsammans med EU:s ledare och svensk välfärdspolitik skulle gå på export till EU:s socialt mindre utvecklade delar (läs: söder om Smygehuk).
Men den goa stämningen försvann redan innan mötet ägt rum. Det höjdes varnande röster om vad för krafter som var på väg att släppas lösa. Det varnades från höger och från vänster. Från facket. Från Näringslivet. Från oppositionen och från Europaparlamentariker.
Men statsministern slog ifrån sig. Att EU skulle stifta tvingande lagstiftning på arbetsmarknaden som skulle påverka Sverige var helt enkelt inte sant. ”Det där är en skröna som passar dem som egentligen inte vill prata om sociala villkor” sade Löfven till SVT inför Göteborgsmötet.
Men är det något som EU gör så är det att stifta lagar, och lagstiftning började komma redan under 2018. Sverige har sedan dess klarat sig från tvingande regler tack vare att man kämpat sig till luddiga skrivningar, frivillighet och låga nivåer. Den förra europaparlamentarikern Marita Ulvskog (S) brukade ofta stolt deklarera i sociala medier att hon ”räddat den svenska modellen” när lagstiftning under den sociala pelaren togs i Strasbourg. Vilket skett allt oftare.
Dessutom har en arbetsmarknadsmyndighet för EU, Ela, skapats. Så länge den håller efter utstationerad arbetskraft lär svenska fackföreningar som Byggnads vara nöjda. Men förr eller senare hamnar beslut i Ela som berör Sverige i EU-domstolen i Luxemburg. Varpå AD, som vanligtvis avgör tvister på arbetsmarknaden i Sverige, snällt får sitta på läktaren och titta på.
Sverige och de andra nordiska länderna har klarat sig utmärkt utan statlig lönepolitik
När Danmark i vintras bad Sverige om hjälp med att dra direktivet om minimilöner inför domstolen i Luxemburg var regeringen till en början kallsinnig. Men sedan S och SD hotat med att tillsammans köra över minoritetsregeringen i riksdagen föll man till föga och anslöt sig till Danmarks klagan.
Sverige och de andra nordiska länderna har klarat sig utmärkt utan statlig lönepolitik i många decennier. Det vore därför högst olyckligt om arbetsmarknadens parter inte får fortsätta att själva bestämma löner och andra villkor.
Så vad tänkte egentligen Stefan Löfvén när han bjöd in till toppmöte om den sociala pelaren och lade grunden för det som nu så olycksaligt landat i lagstiftning om minimilöner? Sannolikt tänkte han ungefär som alla andra svenska statsministrar gjort före och efter honom:
Vi vet bäst om det mesta, därför borde EU bli mer som Sverige. Vi behöver däremot inte anpassa oss.
