Under onsdagen (16/11) röstade riksdagen igenom en ny lag om utlandsspioneri. Lagen gör det straffbart med upp till 8 års fängelse att röja hemliga uppgifter som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten och som kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller mellanfolklig organisation. Sverigebilden i våra diplomatiska relationer blir på så sätt i princip överordnad den tredje statsmaktens möjlighet att granska landets internationella förehavanden, likt vad som gäller i många mindre demokratiskt nogräknade länder.
Det nya brottet ska förvisso vara försett med ett undantag från det straffbara området; om gärningens syfte kan anses "försvarligt" är tanken att man inte ska kunna bli dömd till ansvar. Problemet är bara att detta undantag, som Svenska PEN:s ordförande Jesper Bengtsson pekade på i tisdagens SVT Aktuellt (15/11), endast framgår i lagens förarbeten. Och lagtextens ordalydelse är i juridisk doktrin överordnad vad som står i förarbetena.
Eftersom det inte kommer vara möjligt att få något förhandsbesked kring vad som är olagligt och inte är risken uppenbar att lagen leder till självcensur bland journalister. Och straffet kommer till skillnad från andra yttrandefrihetsrättsliga brott kunna träffa såväl källan som avslöjat något, journalisten som skriver om det, som tidningens ansvariga utgivare. Lagen är effektivt utformad för att tvinga pressen till återhållsamhet ifråga om rapportering kring för landet känsliga frågor. Låt oss inte låtsas som något annat.
Två exempel som Jesper Bengtsson tar upp i relativ närtid som kanske inte hade kommit till allmänhetens kännedom om lagen hade varit i kraft är granskningen av planerna på en svensk vapenfabrik i Saudiarabien 2012, och avslöjandet från den dåvarande svenska FN-chefen Anders Kompass om utbredda sexuella övergrepp av franska FN-soldater, som briserade 2017. Uppgifterna kan från svensk synvinkel anses vara komprometterande med avseende på landets säkerhet – men betyder det att de inte borde ha kommit upp till ytan? Ett av ändamålen med en vittgående pressfrihet och meddelarfrihet är just att missförhållanden kan stävjas genom risken att de avslöjas. Detta ändamål kringskärs genom den nya lagen.
I Regeringsformen finns en möjlighet att vilandeförklara en grundlagsreform i ett år om tio riksdagsledamöter begär det. Denna möjlighet kan dock förbises om lagförslaget samlar fem sjättedelar av ledamöterna bakom sig. V och MP – som ville göra just detta – hade behövt få med sig ett ytterligare parti för att det skulle kunna ske. Och L, som i våras reserverade sig emot förslaget i konstitutionsutskottet har sedan dess bytt fot. Johan Pehrson (L) medger till och med att han gärna hade sett att lagen förtydligades apropå försvarlighetsundantaget, men tycker samtidigt att det säkerhetspolitiska läget påkallar brådska (Aftonbladet 15/11).
Trots den överväldigande majoritet som står bakom förslaget har det varit svårt för medier att hitta representanter som vill försvara det offentligt, varför nödvändig diskussion och debatt har uteblivit. Det är talande för vad riksdagen i veckan röstade igenom: En lag som gör Sverige till ett mindre fritt land.
LÄS MER:Expert om nya lagförslaget: "Riktigt illa"
LÄS MER:Juristkommissionen varnar för grundlagsändring
