Det är snart ett decennium sedan man senast kunde se statsminister Fredrik Reinfeldt (M) stå i TV-rutan och debattera arbetslöshet med sin blivande efterträdare Stefan Löfven (S). Konflikten handlade inte sällan om att Moderaterna ville tala om sysselsättningsgraden, som hade ökat sedan Alliansregeringen tog vid, medan Socialdemokraterna hellre ville tala om arbetslöshetssiffrorna, som även de hade ökat sedan maktskiftet.
Socialdemokraterna satte inför valet 2014 upp målet om att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Målet kom att missas med råge. Vid årsskiftet 2019-2020 var Sverige längre ner på listan i EU:s arbetslöshetsstatistik än 2014. Men det blev ingen stor grej som kom att skada Socialdemokraterna, för då hade diskussionen om arbetslöshet sedan flera år tillbaka ersatts av andra politiska spörsmål. Kort efter maktskiftet 2014 vände räntorna nedåt till rekordlåga nivåer och högkonjunkturen tog fart på allvar, varför arbetslöshetspolitik blev sekundärt.
Med undantag för den korta och hastigt vändande ekonomiska chock som sköljde in över världen i samband med pandemin var det ett tag sen arbetslöshetsfrågorna på allvar stod i centrum för det politiska samtalet. I samband med den ekonomiska lågkonjunktur som nu håller på att ta vid är det dock något som kan vara på väg att ändras. Regeringen räknar med minustillväxt i landet under nästa år, vilket kommer gå hand i hand med en högre arbetslöshet och en fortsatt inflation.
Förmodligen kommer vi alltså stilla behöva acceptera en högre arbetslöshet
Men frågan är tyvärr om det finns några lämpliga verktyg för politiken att plocka fram i detta läge. "Vanligtvis när man går in i en lågkonjunktur kan man se till så att efterfrågan stimuleras, man går med underskott för att få upp aktiviteten i ekonomin. Det kan vi inte göra nu, då riskerar inflationen att fortsätta vara på en hög nivå. Vi behöver ta ansvar och se till att det som penningpolitiken gör inte motverkas" som finansminister Elisabeth Svantesson beskrev dilemmat för en månad sen (SVT 31/10).
Förmodligen kommer vi alltså stilla behöva acceptera en högre arbetslöshet under en tid, utan att vi egentligen gör något för att stävja den. I Tidöavtalet är delen som behandlar arbetslöshet, där benämnd som under rubriken "Tillväxt och hushållsekonomi", jämförelsevis ganska kortfattad. Förslagen är för det mesta luddigt formulerade, en av punkterna lyder exempelvis att regeringen ska "Stärka drivkrafterna och möjligheterna för äldre att stanna kvar i arbetslivet." Helheten kan sammanfattas som en lightversion av Alliansens arbetslinje men utan några skarpa förslag.
När frågorna om arbetslöshet nu sakta men säkert kommer upp på bordet är det samtidigt viktigt att ha i åtanke att politikens möjligheter att påverka den är – åtminstone på kort sikt – starkt begränsad. Och i den mån den kan minskas på kort sikt gäller det främst på pappret. Genom att exempelvis satsa på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och fler utbildningsplatser kan en del av arbetslösheten “gömmas undan” utan att fler för den sakens skull har ett jobb att gå till. Det kan vara värt att vara på sin vakt kring förslag av den typen de kommande åren.
