Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den historiska lottningen i Sveriges riksdag. Det blev två borgerliga segrar, då lotten för första gången fick avgöra frågor i riksdagen. Första lotten drogs av Nils Hörberg (fp). Talman Henry Allard öppnade lådan och Tage Magnusson (m) kontrollerade att allt gick rätt till den 27 mars 1973. Bild: Owe Sjöblom/TT
Den historiska lottningen i Sveriges riksdag. Det blev två borgerliga segrar, då lotten för första gången fick avgöra frågor i riksdagen. Första lotten drogs av Nils Hörberg (fp). Talman Henry Allard öppnade lådan och Tage Magnusson (m) kontrollerade att allt gick rätt till den 27 mars 1973. Bild: Owe Sjöblom/TT

Fredrik Sjögren: Dags att förändra valsystemet?

Om regeringen kan tillträda, men tvingas regera på oppositionens budget, vem ska då väljarna hålla ansvarig?

TTELA Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkrönikörer representerar däremot ett bredare spektrum i debatten.

I Bältespännarparken i centrala Göteborg står den staty som gett parken dess namn. Gjutna i brons är två likstarka figurer fastspända i varandra och bekämpar varandra med kniv i en våldsam tvekamp, som kommer att fortgå till tidens ände.

Så ungefär framstår de två likstarka blocken i den svenska riksdagen, där utgången hela tiden tycks stå och väga och där de är fjättrade vid varandra med osynliga kedjor, minst lika starka som statyns bälten. Förra mandatperioden skiljde det ett mandat mellan blocken. Utifrån opinionsmätningarna verkar det inte bli bättre efter valet imorgon.

Nu är detta inget nytt i svensk politik. När det första valet till enkammarriksdagen hölls 1970 hade riksdagen 350 ledamöter, och vid valet 1973 blev de två blocken så exakt jämnstora att vardera fick 175 mandat. Denna mandatperiod kallas för lotteririksdagen, eftersom många viktiga frågor fick avgöras med lottens hjälp. Många senare val ledde också till små skillnader mellan blocken, som valet 1979.

Många antog nog att situationen skulle komma att förändras och att blocken möjligen skulle upplösas när Sverigedemokraterna växte fram. Men de två jämnstora blocken framstår nästan som en naturlag i den moderna politiska historien och redan efter några år har vi alltså samma situation igen, även om blocken numera består av delvis andra partier. Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har kommit till, och Centerpartiet har bytt sida.

Om oppositionen lyfter ur enskilda förslag, vem ansvarar för helheten?

Detta innebär demokratiska utmaningar. En av de viktigaste är frågan om ansvarsutkrävande. Om regeringen kan tillträda, men tvingas regera på oppositionens budget, vem ska då väljarna hålla ansvarig: regeringen som för politiken, eller oppositionen som bestämt de ekonomiska ramarna? Om oppositionen lyfter ur enskilda förslag, vem ansvarar för helheten?

Med en regering utan tydlig majoritet i riksdagen kan det också vara svårt för regeringen att få igenom förslag, eftersom enskilda riksdagsledamöter kan bryta mot partilinjen.

De svenska väljarna tycks i någon mån betrakta blocken nästan som stora partier – annars är det svårt att förstå kraven på att redan före valet veta vilka (två) regeringsalternativ som finns. En möjlighet vore ju annars att partierna innan valet är öppna för olika typer av koalitioner efter valet, så att en betryggande majoritet i riksdagen kunde säkras. Väljarna kunde rösta på det parti de föredrar, som sedan kan ingå i ena eller andra koalitionen. Varken partierna eller väljarna verkar förtjusta i detta.

Fredrik Sjögren, lektor i statsvetenskap, Högskolan Väst Bild: Andreas Borg
Fredrik Sjögren, lektor i statsvetenskap, Högskolan Väst Bild: Andreas Borg

Det andra alternativet är att gå fram på lagstiftningens väg, genom att justera eller ändra förutsättningarna i regeringsformen. Till skillnad från Bältespännarna, som står där de står utan någon möjlighet till förändring, kan nämligen blockens tvekamp ges en annan inriktning.

Att till exempel ha en riksdagsspärr på just fyra procent är ingen naturlag – en högre gräns skulle sannolikt minska antalet partier och leda till starkare regeringar. Ett mindre proportionellt valsystem skulle förmodligen ha samma verkan. Att låta mandat gå tillbaka till partierna om någon lämnar partiet skulle minska risken för att en regering blir beroende av ”politiska vildar”. Listan kan fortsättas.

Förslagen ovan har för- och nackdelar och hur man ställer sig beror på vad man prioriterar. Innan de avfärdas borde de dock diskuteras och debatteras. I Sverige har den debatten varit rätt död i 50 år.

Nästa gång du träffar en riksdagskandidat kanske du inte bara ska fråga vad hen vill med skatterna. En minst lika viktig fråga borde vara om hen vill förändra valsystemet, och i så fall hur.

Fredrik Sjögren är lektor i statsvetenskap vid Högskolan Väst