Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Republikanernas Valérie Pécresse fick katastrofalt dåliga siffror i presidentvalet. Bild: Lewis Joly
Republikanernas Valérie Pécresse fick katastrofalt dåliga siffror i presidentvalet. Bild: Lewis Joly

Matilda Molander: Den vanliga högerns död kan bli verklighet även här

På fem år har Frankrikes motsvarighet till Moderaterna gått från 20 till 5 procent av rösterna. I ett samarbete med idétidskriften Liberal Debatt skriver Matilda Molander om en fransk höger i kris, och vad Sverige kan lära sig av det.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

4,75 procent. Det blev resultatet för arvtagarna till de Gaulles politiska rörelse i årets franska presidentval. Den kollaps av det traditionella partisystemet som började med Socialisternas sammanbrott i valet 2017, slutfördes med Republikanernas totala nederlag den 10 april i år.

Att Republikanernas Valérie Pécresse inte skulle vinna presidentvalet stod klart redan i slutet av februari, men att det skulle gå så här dåligt trodde nog ingen. Vad är det som hänt med den traditionella franska högern?

Dagen efter den förödande första omgången i presidentvalet kliver vi in på ett litet kontor bakom kyrkan i Vitry-le-François för att hitta svar. I entrén hänger kartor över första världskrigets slag och truppförflyttningar i norra Frankrike. Det är nationalförsamlingsledamoten Charles de Coursons kontor.

– Min position är center-höger, det har den alltid varit.

Han blev invald i nationalförsamlingen 1993 och har suttit kvar sedan dess. Själv är de Courson inte republikan, men tillhör ett av Republikanernas stödpartier. I senaste parlamentsvalet fick han 42 procent av rösterna i första omgången, och 72 procent av rösterna i andra. Ett mycket starkt resultat.

– Folk här ser mig som en person som arbetar hårt. Det uppskattas, konstaterar de Courson nöjt, och berättar att han också vinner för att motståndet är så svagt.

– De andra partiernas kandidater är så dåliga att det är irriterande. Det är som att spela tennis mot någon som aldrig klarar att skicka tillbaka bollen över nätet.

Det är tydligt att de Courson är mycket stolt över sin egen insats som politiker, och han berättar gärna om saker han åstadkommit. Tidigare var han inte bara deputé, utan satt också i både region- och kommunfullmäktige. Får man tro honom verkar han ligga bakom det mesta som har blivit bra de senaste decennierna. Han berättar att han kommer från en släkt som suttit i nationalförsamlingen nästan oavbrutet sedan 1700-talet, och att han ägnar all sin tid åt politik och samhälle.

– Jag har ingen familj. Inga barn, ingen fru och ingen älskarinna. Så jag har tid.

Inför presidentvalets första omgång gav han sitt stöd till Valérie Pécresse, men han är inte förvånad över att resultatet blev katastrofalt.

– Hon har velat samla hela partiet, även de som utvecklat högerextrema åsikter. Resultatet blev att hon inte hade någon tydlig politisk linje, säger de Courson och fortsätter:

– Rösterna har gått till Macron och Le Pen. Pécresse lade sig mitt emellan och ville ha båda sidornas väljare – men fick inga.

Parallellerna till Moderaternas kräftgång i Sverige är tydliga. Ett stort och statsbärande parti som efter högernationalismens framväxt helt plötsligt finner sig sliten mellan två ideologiska inriktningar som inte längre drar åt samma håll. Vägen framåt suddas ut. Avhopp, splittring och en väljarbas som vittrar sönder kommer i dess spår.

I Frankrike har utvecklingen gått längre, men även i Sverige har den traditionella högern stora problem. Trots att det är krig i omvärlden och skjutningar i var och varannan svensk stad lyckas högern inte lyfta i opinionen.

Att vara liberal är som bekant att vara kluven. Men att vara liberalkonservativ börjar allt mer framstå som att vara hackad i småbitar.

Pécresses förlust i presidentvalet handlar dock inte bara om strategi, utan också om person, om man får tro de Courson:

– Hon är en kvinna, men beter sig inte som en kvinna. En kvinna som inte ler, det fungerar inte. Folk vill inte ha det.

Även här är parallellerna till de svenska Moderaterna tydliga. Byt ut Pécresse mot Kinberg Batra i hans beskrivning, och den skulle duga som analys av det svenska misslyckandet också. Precis som Kinberg Batra fick Pécresse inte heller fullt stöd av sitt parti; den tidigare presidenten Nicolas Sarkozy vägrade till exempel att säga att han skulle rösta på henne. Fatalt för en presidentkandidat som redan har det tufft i opinionen.

Plötsligt ringer de Coursons telefon och han behöver gå ut en stund. Det är en gammal knapptelefon, någon årsmodell nyare än Nokia 3310. På tamburmajoren hänger en trådsliten rock. Väggarna är täckta av gulmålad landstingsväv. Givet hans månadsarvode på drygt 70 000 kronor beror hans påvra yttre inte på en brist på resurser – de Courson är mycket mån om hur han framstår.

Efter några minuter kommer han tillbaka och sätter sig i stolen igen. Han berättar att vinodlarna här omkring har gått från Republikanerna till Nationell Samling.

– De är Frankrikes rikaste lantbrukare, så det är inte en fråga om pengar. De har ledsnat på all reglering, är less på att inte kunna ge verksamheten vidare till sina barn, på att de har svårt att hitta arbetare.

Från en höger, till en annan höger alltså.

Matilda Molander
Matilda Molander

Inför parlamentsvalet har splittringen i Republikanerna varit enorm. Enligt bedömningar kan partiet tappa mer än hälften av sina platser i nationalförsamlingen. Även om de skulle behålla makten i regioner och kommuner runt om i landet så vore det ett hårt slag mot partiet. Utan parlamentsplatserna är det svårt att framstå som ett statsbärande parti. Varje ledamot anställer dessutom ett antal assistenter – en viktig skola för unga partister. Efter Pécresses katastrofala resultat är många ledamöter rädda att dras med i fallet, och en hel del kampanjar utan partisymbol på sina flygblad och affischer. Andra ger sitt stöd till Macron för att få hans väljare. Finns partiet då ändå kvar? Frågan börjar bli mer och mer semantisk.

Innan vi säger hejdå till de Courson och lämnar hans lilla kontor där luften börjat bli kvav, frågar vi om det är något särskilt han önskar att vi hade frågat om?

– Vad som är mina drivkrafter.

Svaret på den frågan visar sig vara en lång historia om en släkt som alltid brunnit för samhället, uppväxten i en samhällsintresserad familj och en morfar som var motståndsman och dog i tysk fångenskap under andra världskriget. När vi kommit så långt är parlamentsledamotens ögon tårfyllda.

Det är inte första gången han berörs starkt av den här berättelsen. Efter lite googling och samtal med lokala journalister visar det sig att den här historien, inklusive tårarna, är ledamotens favorituppvisning.

På samma sätt känns den franska högerns politik de senaste åren mest som ett halvhjärtat försök att vinna med samma trick som förra gången. Partiet beskrivs kanske bäst som trött och åldrande. Om den traditionella högern ska ha en möjlighet att komma tillbaka 2027 behövs en ny idé om vad partiet ska vara och vart Frankrike borde ta vägen.