Bild: Pernilla Wahlman / TT

Det blir ingen dans på rödgrön-ljusblå rosor

Kaos, förvirring, frustration, hopp. Det saknas inte ord för att försöka sammanfatta de senaste månadernas turer. Men, som talman Andreas Norlén påpekade i december, regeringsbildningen skulle inte vara i evighet.

ANNONS
|

Om inget oerhört dramatiskt inträffar innan fredag väljs Stefan Löfven (S) om som statsminister för att på måndag avge regeringsförklaring och presentera ministrar.

Ministrar kommer bytas ut och möjligen inrättas nya poster medan andra slopas. Miljöpartiet kommer kvarstå inom ministären, ett partiinternt vägval som för övrigt inte är helt självklart logiskt.

Att Löfven (S) till slut lyckades säkra makten handlar i grunden om att ha sytt ihop den stödbrygga mellan C/L och V som många på goda grunder bedömde som en ren önskedröm. Nej, C har inte plötsligt uttryckt gillande inför V-politik och det omvända har inte heller skett. Tvärtom, när Jonas Sjöstedt (V) meddelade att hans riksdagsgrupp kommer trycka gult var det med en brasklapp om att avsätta regeringen i den stund C-vinster på arbetsrätts- och bostadsområdet läggs fram. Däremot var det för ett halvår sedan svårt att tänka sig att de skulle acceptera att ingå i samma, passiva eller aktiva, grund för att regeringen skulle få tillträda.

ANNONS

Även om det aldrig sades uttalat i veckan verkar intressant nog den laddade frågan om migrationspolitiken ha fått en viktig roll mot slutet. Det kan låta dogmatiskt och överdrivet på gränsen mot löjets skimmer att hävda detta men det är ett faktum. Sakpolitiskt är en förmildring av gällande svensk migrationslinje det möjligen enda C och L behövde gå vänsterut för att förverkliga.

Alla andra så kallade förhandlingsvinster hade kunnat uppnås också med Ulf Kristersson (M). Dessutom med än mer borgerlig politik därtill och framför allt med större chanser att ambitionerna också förverkligas.

Ett annat tecken på migrationspolitikens del i spelet är hur den uttalat kastades in som avgörande punkt. I ett gentemot V vädjande inlägg skrev Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson (C): "Säger de nej så väljer de samtidigt att låta den tillfälliga asyllagen förlängas på obestämd tid utan de stora förbättringar vi har drivit igenom i överenskommelsen” (14/1, Facebook).

Det stannar inte där. Från att i höstas ha tagit till stora ord om riskerna med att välja Ulf Kristersson (M) till statsminister med aktuellt underlag blev ett val av honom plötsligt ett hot. Under senaste dagarnas pressträffar resonerade såväl Annie Lööf (C) som Jan Björklund (L) om hur ett nej från V mycket väl kunde möjliggöra Kristerssons tillträde i en avslutande votering innan extra val måste utlysas.

ANNONS

I linje med detta motiverade också Sjöstedt sin acceptans inför Löfven till slut med att han inte litade på att C och L skulle avvisa Kristersson. V är inte rädda för ett extra val, betonade han på sin pressträff. Ändå gav användandet av Kristersson som ett vapen vänsterut ett något desperat intryck. När riksdagen röstade om Ulf Kristersson i november lät det trots allt inte som att en omsvängning, så länge gällande mandatfördelning kvarstår, vore tänkbar.

Jan Björklund höll inte igen. ”Men dagens omröstning handlar om något mer och större. Över hela västvärlden drar nu en högernationalistisk våg fram. Den är en kraftfull motreaktion mot globalisering, europeiskt samarbete, frihandel och öppenhet – alltså de liberala idéer som har byggt hela vår framgångsrika, västerländska samhällsmodell.” Även Annie Lööf anspelade på känslan av historiska vingslag: ”Det skulle vara unikt i svensk politisk historia om ett nationalistiskt och populistiskt parti släpps fram till denna maktposition. Detta parti har också varit tydligt med att man kommer att kräva inflytande och garantier över den regering som man stöder och ställt ultimatum om minskad invandring för att ge budgetstöd” (citat från riksdagens protokoll).

Det går att ha delade meningar om huruvida sådana ord, och för den delen positioner, var rimliga. Att det är krystat att gå därifrån till att två månader senare använda samma lösning som ett fullt tänkbart hot för att tillämpa aggressiv utpressning mot Vänsterpartiet är dock uppenbart. Det är rentav så drastiskt att det är svårt att fullt ut begripa.

ANNONS

Skärs nu allt inflytande från ytterkanterna bort, för att tala med Lööfs språk? Redan efter valet började Lööf och Björklund tala om behovet av blocköverskridande lösningar där V och SD hålls bortom politiskt inflytande över ”politiska inriktningen”.

Förnedringsklausul, anti-V-garanti. Kärt barn har många namn. Hursomhelst var det ingen slump att den nu så oerhört beryktade formuleringen kom med: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.” En eftergift behövdes för att C och L skulle kunna hänvisa till att inte göra sig beroende av V.

I efterhand har en tröttsamt långdragen meta-debatt gällt frågan om hur det egentligen ska läsas. Syftar orden på något normativt eller rent deskriptivt? Det går att träta om i all oändlighet och rent språkligt kan det såklart finnas ett intresse i att reda ut det.

Den stora frågan gäller om V faktiskt kommer att påverka regeringens politik. Inte heller där finns ett enkelt svar. Var det där en förhandling eller handlade det bara om ett oskyldigt samtal? Men bara genom att V var den nödvändiga slutstationen för regeringsuppgörelsen finns rent krasst ett inflytande. V hade lika gärna sakligt betraktat kunnat syna korten hos C och L för att se om det faktiskt ledde till ett extra val. Dessutom sticker ingen under stol med att Löfven fortfarande kan förhandla vänsterut i frågor bortom uppgörelsen. Utrikespolitiken är ett teoretiskt exempel.

ANNONS

När det gäller budgetområdet blir det hela genast betydligt knivigare. När Sjöstedt i måndags ursprungligen sa nej fanns krav av två typer, för att en omprövning skulle kunna göras (vilket ju sedan skedde).

Förutom mer vaga formkrav om att Löfven fortsättningsvis måste ha en schyst relation till sin forne samarbetspartner nämndes även sakpolitiskt innehåll. Reformer som drivits igenom av V tidigare, läs: breda subventioner, skulle hedras av Löfven. Gratis sommarlovskort för unga kan alltså i så fall bli aktuellt igen.

På frågan om Löfven kan ta med sig sådana krav till förhandlingsbordet som ombud för V har Lööf uttryckt sig avvisande. ”Absolut inte” (Expressen 15/1). Passande nog gör Löfven en så att säga smidig tolkning av samma frågeställning. Under en pressträff under onsdagen menade han att han mycket väl kan driva sådana krav men att det i så fall görs från Socialdemokraternas egen sida. Genom att kalla V-uppdrag för socialdemokratiska kommer han alltså runt denna aspekt. Så praktiskt.

Vänsterpartiet har och kommer alltså fortsätta ha inflytande. Ärligt talat kommer det inte att vara dominerande och det kommer att vara betydligt mindre än under föregående mandatperiod. Det är bra. Med tanke på under vilka former regeringen tillträder blir det ändå nära på bisarrt hur hårt C och L tonat ned V:s roll. Det är långt från lättkommunicerat att hävda att V-inflytandet vingklipps helt - parallellt med att man öppet vädjat till samma parti att acceptera regeringsalternativet.

ANNONS

I stället hade det varit klädsamt om den självutnämnda mittenkraften ödmjukt konstaterat att de har gjort ett ärligt menat vägval där V-inflytande hade bedömts som mindre skadligt än potentiell och indirekt utslagskraft från SD:s sida. Kristersson har trots allt aldrig sagt att han skulle förhandla med SD.

Avslutningsvis, varken SD eller V går att helt ignorera hur gärna man än vill. Politiken må ligga långt ut på respektive kant och gemensam samsyn finns till och med inom områden som EU. Makt har partierna däremot: De sitter i riksdagen. Misstroendevotum kan väckas och budgetbitar kan försöka brytas ut. Hur bred den tillträdande konstellationen än är finns fortfarande ingen majoritet, om än nära på.

Med en opposition där samtliga parter av olika skäl känner sig svikna eller förnedrade sitter man på nåder. För det politiska systemet och för svenska folket lär det upplevas som betryggande att vi får sätta punkt. Men någon dans på rödgrön-ljusblåa rosor blir det inte.

comments

Kommentarer

Kommentera

Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och TTELA förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS