KRÖNIKA • Vid diskussioner om var gränsen för marknaden ska gå eller vad som ska tillhandahållas gemensamt tenderar frågan att handla om vem som ska få vad. Utgångspunkten blir att ta ställning till vilka grejer alla måste ha tillgång till och som därför behöver vara allmänna på ett eller annat sätt. Sjukvården ska vara offentlig eftersom alla annars inte har råd, biblioteken ska vara gemensamma så att alla kan göra klassresor, och så vidare. Underliggande i detta resonemang, som många liberaler för, är en syn på det gemensamma som något nödvändigt ont – inte att det har ett värde i sig – samt att alla institutioner, tjänster eller produkter i den bästa av världar skulle organiseras utanför det kollektiva demokratiska beslutsfattandet.
Denna nödvändigt-ont-logik leder till att skälen oftast tar slut när det kommer till att rättfärdiga allmänningar som feministiska-skatepark-kulturscen-dialog-lattjolajban – sådant där man kan förmoda att Malmö stad håller på med. Det kan ju inte vara nödvändigt!
Lyckligtvis finns det liberalt ideologiskt hopp till och med för denna typ av allmänningar. Framför allt behövs det fler sätt att analysera vad som bör och inte bör lämnas åt marknaden än bara tidigare nämnda resonemang.
Elizabeth Anderson presenterar i boken Value in Ethics and Economics ett argument för att dela upp samhället i olika sfärer, varav marknaden bara är en. Det intressanta är att hon inte gör det på kommunitära eller konservativa grunder. Hennes argument är liberala: Anderson menar att den enskilda människans frihet ökar genom sfäruppdelning.
Andersons teori krokar i liberalismen i en av dess kärnfrågor – pluralismen. Det vill säga tanken att människor ska få ha olika idéer om vad det goda livet är och hur det ska bejakas. Så har också traditionellt en uppdelning motiverats mellan en offentlig sfär och en privat där frihet från statliga ingripanden råder. Andersons teori omfattar pluralism på ytterligare ett vis: sättet vi människor uttrycker våra värderingar på är pluralistiskt. Och det är bara genom att ha olika sfärer som mångfalden i dessa kan uttryckas.
Att värdesätta någonting handlar om att ha någon form av positiv attityd till något, låt det vara en annan person eller en sak. Men som Anderson beskriver kan dessa värderande attityder vara väldigt olika:
Vissa godheter kräver en specifik form av värdesättande eftersom de infriar en viss typ av värde. Vackra saker är värda uppskattning, rationella varelser respekt, kännande varelser hänsyn, dygdiga personer beundran, praktiska saker användning. Pluralismen av värden underbygger pluralismen av godheter.
Att en allmänning är öppen för alla främjar dessutom samhörighet
Vissa saker värderar vi alltså i form att vi respekterar dem och andra genom att använda dem, och så vidare. Denna pluralism i hur vi värdesätter saker medför att det inte går att reducera dessa olika värden till ett enda värde (som exempelvis nytta) – och därför går det inte heller att jämföra dem på samma skala. Värdet av olika saker och ting går till exempel inte att översätta till ett enskilt medium som pengar och oproblematiskt göra trade-offs dem emellan.
Olika sätt att värdera saker måste, menar Anderson, också förstås i en social kontext som upprätthåller vissa former för värderande. Skillnaden ligger i de sociala relationer och normer som präglar hur något är producerat, fördelat, förvaltat, uppskattat eller de andra sätt för att realisera någontings värde. Till exempel skiljer sig sättet man värderar Abiskos fjäll och Gröna Lund markant. Den senare kan och bör prissättas på ett sätt som inte fungerar för den förra.
För att avgöra var den rimliga gränsen för marknaden går måste man i stället för att bara svara på frågan vem ska få vad, också reflektera över ifall marknadens normer är bättre eller sämre lämpade för att realisera det sätt som vi värdesätter en särskild godhet. Kanske finns det normer i andra sfärer som stämmer mer överens med den rimliga formen för värdesättning.
Utifrån en idealtyp kan man säga att marknadssfären präglas av (1) opersonlighet, (2) egennytta, (3) att vara önske- i stället för behovsinriktad (4), exklusiv i stället för allmän, och (5) exit- snarare än röstcentrerad (vill du inte ha en pryl får du helt enkelt låta bli att köpa, du kan inte utöva demokratiskt inflytande i affären på hur prylen ska vara).
Ofta är det rimligt och smart att låta marknadens normer prägla utbytet, men inte alltid. Om man säger att en viss allmänning kan bytas ut mot pengar i handen på medborgare – genom exempelvis sänkt skatt eller checkar – så utgår man från antagandet att de preferenser och val vi gör som privata konsumenter är uttömmande för det vi bryr oss om och hur vi värdesätter saker.
Poängen är att det inte stämmer att pengar i handen gör att folk är fria att själva bestämma vad de värderar. Det gör dem bara fria att uttrycka sina värderingar utifrån de normer som karakteriserar marknadssfären.
Inflytande över en allmänning sker inte som i en butik där man antingen accepterar eller säger tack och adjö, utan genom demokratisk dialog där varje medborgare har rätt att höras och där allmänna principer förväntas råda och argument lyssnas till. Att en allmänning är öppen för alla främjar dessutom samhörighet, det blir en plats för medborgare att relatera till varandra som jämlikar. En stadspark (extra allt) som Folkets park i Malmö värderas också just utifrån att den är gemensam och inte bara utifrån dess beståndsdelar som “gräsplätt” eller “musikscen”.
Och vice versa, låter man marknadsnormer prägla en institution, som den svenska skolan, börjar människor också värdera och förhålla sig till den utifrån andra normer. Då är det naturligt att föräldrar ringer lärare och kräver vissa betyg, har synpunkter på vilka andra som bör gå i sitt barns skola (inte ditbussade invandrare) eller väljer skola utifrån att de själva vill ha en dator/fina lokaler/dyr skolresa och inte utifrån något särskilt kunskapsideal. Marknadslogiken bäddar även för svaret ”byt skola då”, i stället för att kräva intern förändring, till den som har klagomål.
Genom att kombinera marknaden med allmänningar av olika slag kan vi bättre fånga pluralismen i hur och varför vi värderar saker och vår omgivning. Och det ger utrymme för större mänsklig frihet.
Hanna Deák är ordförande i Studentföreningen Verdandi
