Förslaget tar mig tillbaka i historien där man använde sig av ett angiverisystem under andra världskriget för att komma åt judar, som gömde sig från folkmordet och de rakt av råa och omänskliga metoder man använde för att hitta dem på. Vid det här laget känner de flesta av er till Anne Frank och hennes familj som levde gömda i två år från den nazistiska ockupationsmakten. Ända fram till de blev angivna och förda till koncentrationslägren i Bergen-Belsen. Jag tar henne som exmpel därför att även hon var ett barn som angavs för att gå ett hemskt öde till mötes.
Det finns många fler exempel på hur man angav judar under kriget. Jag ryser när jag läser förslaget från kultur- och utbildningsnämndens sammanträde från 25 september i år. Jag låter Ulf Rexfjord, ledamot för Sverigedemokraterna i nämnden som lyft förslaget, veta hur mina tankar går när jag läser hans förslag. Jag ringer upp honom och vi båda beklagar oss lite grann över att vi haft långa arbetsdagar i dag innan vi utbyter våra tankar i frågan.
"Det är tråkigt att du tänker så, för det är inte alls avsikten. Men är man inte här lagligen så tycker jag inte man ska ha rätt till fri skolgång, säger Ulf. Om vi har folk i skolsystemet, som är här illegalt, så tycker vi att det är helt naturligt att rapportera in det."
När jag talar med Ulf låter han inte som någon som skulle vilja skicka människor till koncentrationsläger direkt, och det är väl som han själv säger, knappast avsikten. Tvärtom, han är en trevlig karl och vill att människor som fått ett beslut ska åka tillbaka till sina hemländer. Vad han däremot missar är att vi inte vet vad dessa familjer kan utsättas för när de skickas hem. Många av dem kommer få bygga upp sina liv igen, men många kommer också försättas i misär, fattigdom och fortsatt krig. Ännu verkar IS-terrorister i Mellanöstern och nu senast får vi ta del av en rapport där USA:s president Donald Trump ger Turkiet fritt utrymme att operera i Syrien. Vi förstår nog alla att en turkisk invasion kan leda till ännu en flyktingvåg. Då kan man ställa sig frågan om det verkligen är rätt att skicka tillbaka flyktingar som med säkerhet kommer tvingas fly igen.
Förutom hans politiska uppdrag har Ulf ett ”vanligt” arbete och gör lite alltiallo, som han förklarade. Jag blir självklart förvånad över att han inte tycker det är konstigt alls hur hans egna tankar går vad gäller barnen, det kan handla om åttaåringar som varken valt att fly eller väljer att lämna landet men som kastas fram och tillbaka mellan myndigheter och krig. Barn som enligt lag har rätt till fri skolgång vare sig de har papper på sitt uppehälle i Sverige eller inte. Barn som ska hållas fredade och lämnade från oroligheter på den instans som är den viktigaste nyckeln till deras frihet, just skolan. Ulf betonar och vill vara tydlig med att han inte alls gör den kopplingen som jag gör till hans förslag, det vill säga att det skulle vara något angiverisystem som påminner om det man använde sig av under andra världskriget.
Ärendet skall återremitteras av nämnden, för punkten var egentligen inte med på dagordningen får jag veta av socialdemokraten Marianne Sand-Wallin, som också närvarade vid mötet som en av de beslutande ledamöterna. Jag ringer upp henne och frågar hur de ser på förslaget, och vad som kommer ske om det kommer upp på bordet igen.
– Vår synpunkt på denna fråga om att lärare ska agera angivare åt de barn som de egentligen ska skapa trygghet för i sin roll, som pedagoger, det är att det är så baklänges som det kan vara. Vi kommer att reservera oss mot det. Detta kan vara en uppmaning till lagbrott, vi har barnkonventionen och allting, säger Sand-Wallin.
Stopp säger jag bara, fortsätt ärendena med de vuxna och lämna barnen i fred.
