Den finska kärnkraftsreaktorn Olkiluoto 3, OL3, producerar till sist elektricitet, ungefär 13 år senare än planerat. I juni beräknas produktionen gå i full takt. Reaktorn skulle ursprungligen sättas igång redan 2009, men bygget startade först 2007 och har därefter drabbats av åtskilliga förseningar.
Det har gett kärnkraftens belackare vatten på sin kvarn. OL3 sägs visa hur lång tid det tar att bygga ny kärnkraft, och hur dyrt det blir för skattebetalarna. Men det är en bluff som måste synas.
Det är för det första en myt att bygget är subventionerat av finska skattemedel. Finansieringen sker enligt mankalaprincipen, som innebär att ägarna täcker kostnaderna i utbyte mot att man får köpa el till självkostnadspris.
Reaktorn är dessutom köpt med en fastprismodell. De ökade kostnaderna som förseningarna orsakat täcks huvudsakligen av de företag som misslyckats med att leverera i tid.
Man ska naturligtvis inte sticka under stol med att ett drygt decennium av förseningar är ett gigantiskt misslyckande. Men lärdomen är inte att vi ska låta bli att bygga kärnkraft för att det tar lång tid, utan att vi borde göra den enklare och snabbare att bygga. Under den svenska kärnkraftsutbyggnaden på 1970- och 80-talen byggdes 12 reaktorer på i princip lika många år. Även om konstruktionerna delvis är mer komplicerade idag går de att få på plats snabbt om viljan finns. I Förenade Arabemiraten har ett sydkoreanskt konsortium färdigställt två reaktorer sedan 2012, och ytterligare två är nästan klara. Nyckeln är strömlinjeformade tillståndsprocesser och standardiserade byggen.
Det är en modell som Europa borde ta efter. Kärnkraften behövs nämligen i klimatomställningen, vilket Olkiluoto 3 illustrerar. För trots förseningar och problem så innebär den nya reaktorn ett större och snabbare tillskott av ren el än hela den tyska energiomställningen. Tyskland har under 20 år lagt mer än 600 miljarder euro på utbyggnad av förnybar energi, och i princip inte lyckats med mer än att fasa ut sin kärnkraft (och istället låst fast landet i ett beroende av rysk energi).
Olkiluoto 3 är knappast en modell att kopiera rakt av, men bidrar genom sin planerbara energi mer till klimatomställningen än 20 år av tysk sol- och vindkraftsutbyggnad mätt per invånare. Det är inte ett argument mot förnybara energislag, som också behövs, utan en illustration av kärnkraftens effektivitet. Världen behöver dra nytta av den i klimatomställningen och förenkla för fler reaktorer, istället för att gå på myterna om att kärnkraften är för dyr och för långsam.
