Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

050605. En Ejderhona simmar med sina ungar.  Foto. Hasse Holmberg. Kod 96  COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN
Hotad. Ejdern har kraftigt minskat och till och med försvunnit från många miljöer – ett problem som har en större förklaring. Bild: Hasse Holmberg

Joakim Broman: Ejdern och ålen måste räddas innan katastrofen är ett faktum

Något är på väg att gå allvarligt fel i våra naturliga miljöer. Det är dags att ge problemet med tiaminbrist uppmärksamhet innan det eskalerar.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Fågelintresserade i de svenska kustmiljöerna har under decennier kunnat följa ejderns häckning i kikaren. Ejdrarna anländer om våren och lägger äggen på klippor och skär i skydd av buskar eller gräs.

Men de senaste åren har en oroande utveckling eskalerat. Plötsligt är ejdern ovanlig eller på vissa håll till och med helt försvunnen: enstaka hanar återvänder fortfarande i april, men det finns inga honor att para sig med, inga nästen och inga avkommor. På drygt tio år har fågeln gått från att vara "nära hotad” till "starkt hotad” i Artdatabankens rödlista. Om inte utvecklingen vänds snart lär fågeln snart vara akut hotad i Sverige.

Ejdern är ett av de tydligaste exemplen på det miljöproblem som kan summeras i begreppet tiaminbrist. Tiamin, eller vitamin B1, är ett livsnödvändigt näringsämne som behövs för både ämnesomsättning och det centrala nervsystemet, och brist resulterar i svårartade neurologiska symptom, och i allvarliga fall i dödlighet.

Tiaminbrist har inte bara observerats i ejder utan i en lång rad arter på en rad platser på norra halvklotet. Flera sorters lax, strömming, ål, torsk, musslor, dykänder, måsar och trutar, gäss och svanar har periodvis mycket hög dödlighet, och individer som inte dör uppvisar neurologiska sjukdomssymptom. Fåglar förlamas, förlorar aptiten eller blir desorienterade. Studier visar på att även arter som älgar, rådjur, får och insekter som honungsbin är drabbade.

Mycket talar för att tiaminbristen är den gemensamma nämnaren för många hotade eller minskande arter. Det kan till och med vara en drivande faktor i det som ekologiska forskare kallar den sjätte massutrotningen i jordens historia. Ändå är relativt lite känt både om hur utbrett problemet är, och – än viktigare – vad som orsakar det.

Forskningen är i ett relativt tidigt stadium, men det är inget skäl att skjuta frågan på framtiden. Ju tidigare politiken kan fånga upp allvarliga problem, desto mindre insatser krävs förmodligen för att hantera dem. Klimatfrågan hade varit betydligt enklare att lösa på 1960-talet, när fler forskare började varna för följderna av koldioxidutsläppen.

Ingen vet vilken proportion problemen med tiaminbrist tar, men för många arter – för att inte säga ekosystem – handlar det om en potentiell katastrof. Redan nu är följderna så pass allvarliga att de kräver politisk uppmärksamhet. Forskningspengar måste först och främst slussas till att studera problemen och dess orsaker närmare, och berörda myndigheter ges i uppdrag att rikta sitt fokus mot området. Om ejdern, strömmingen och ålen ska räddas finns ingen tid att förlora.