Det bortglömda valet fick mer uppmärksamhet än brukligt i år. Såväl vårdupprop i sociala medier som traditionella medier uppmärksammade den märkliga paradoxen i att sjukvården är väljarnas viktigaste fråga, samtidigt som majoriteten har låga kunskaper om och svagt intresse för valet till regionerna som ansvarar för vården.
Det är dock en insikt som utfallet i riksdagsvalet kan komma att göra förlegad. En av Kristdemokraternas tydligaste segrar i Tidöavtalet är att ett statligt huvudmannaskap för vården ska utredas. Det är en fråga som KD har drivit under lång tid, då man anser att regionerna inte klarar av sitt ansvar för vården.
Som alltid med utredningar vet vi ännu inte var det kommer att landa, i uppdraget ingår att såväl fördelar och nackdelar med ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap ska läggas fram.
Att inget annat parti än KD för tillfället driver frågan – både M och SD har tidigare gjort det, men backat – talar för att det i slutändan blir en utredning som samlar damm i ett arkivskåp. Samtidigt vill många väljare se ett förstatligande: 7 av 10 förespråkar en sådan reform, enligt en undersökning som utförts av SOM-institutet i Göteborg (SvD 2/5).
Faktum är att sjukvården redan idag, till viss del, styrs nationellt
Ett eventuellt förstatligande är dock inte den enda punkten i avtalet som flyttar upp beslut om sjukvården till statlig nivå. Faktum är att sjukvården redan idag, till viss del, styrs nationellt. Vårdsystemet kryllar nämligen av olika statliga satsningar och nationella initiativ, och Tidöavtalet slår fast att ansvaret för att utvärdera effekten av de medlen ligger på staten.
En nationell plan för kompetensförsörjningen i vården ska också upprättas, och behoven över hela landet kartläggas. Nationella planer ska även finnas för förlossningsvården, och för åtgärder mot vårdplatsbristen. Dessutom ska en nationell vårdförmedling hjälpa patienter som väntar på vård att kunna söka vård där köerna är kortare. Det är en utveckling av tidigare försök med "vårdlotsar”, som har haft marginell påverkan.
Utöver det förekommer skrivningar om rätten till en fast läkarkontakt, att primärvården ska byggas ut och att en tandvårdsreform ska utredas.
Till sist är det inte regeringens reformvilja som kommer agera stoppkloss, utan det ekonomiska läget. Lars Heikensten, ordförande i Finanspolitiska rådet, säger i Dagens Nyheter (20/10) att det inte kommer finnas utrymme att genomföra alla avtalets punkter på sjukvårdsområdet. När svångremmen ska på går det inte att samtidigt sätta på spenderbyxorna, åtminstone inte utan att riskera att man späder på inflationen.
Den ekonomiska krisen är dessutom bara en raden av sjukvårdens utmaningar, efter den vårdskuld som byggdes upp under pandemin och till följd av Sveriges åldrande befolkning. Att vårdbehovet och efterfrågan är större än vad svensk sjukvård klarar är tydligt. Tydligt är även att den största utmaningen för Sveriges nya sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) under de kommande fyra åren kommer vara att navigera genom prioriteringarna som behöver göras.
