Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Stina Stjernkvist/TT, Stefan Bennhage
Bild: Stina Stjernkvist/TT, Stefan Bennhage

Max Eskilsson: En chans för L att bli tydliga inom integrationspolitik

Nyamko Sabuni bekräftar till slut att hon vill bli Liberalernas partiledare. Frågan om synen på SD är inte det primärt intressanta. Däremot kan partiets inriktning inom integration här avgöras.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Så var det dags för klarspråk. Nyamko Sabuni, välprofilerad inom Liberalerna och av vissa betraktad som kontroversiell, tog under torsdagsmorgonen bladet från munnen. Hon är kandidat till Liberalernas partiledarpost. Förmodligen sätter hon härmed en boll i rullning. Än så länge har trots allt ingen annan person uttalat bekänt sig som kandidat. I slutet av juni – precis inför Almedalsveckan – sker valet. För Liberalernas del är alltså nu en intern valrörelse på uppsegling, parallellt med den som redan pågår inför valet till Europaparlamentet.

Att ett så tungt och spännande namn nu öppet kandiderar måste ses som positivt för Liberalerna. Efter ett antal års paus från politikens hetluft, på senare tid har Sabuni varit hållbarhetschef på industriföretaget ÅF, förklarar hon sig alltså nu villig att återvända. Därmed kan hon ha samlat på sig viktiga intryck från näringslivets domäner och samtidigt fått viss distans till daglig politik. För efter åren som integrationsminister i Fredrik Reinfeldts regering har hon tagit ett tydligt steg tillbaka men samtidigt i bakgrunden figurerat i debatten.

Sabuni har genom åren gjort sig känd för tydlighet och ett mod att tala om känsliga frågor. Det gäller såväl under ministertiden som inom ramen för den något friare rollen som profilerad partimedlem. Som integrationsminister föreslog hon obligatorisk gynekologisk undersökning av flickor i högstadieålder och hon har också lyft frågan om 15-årsgräns för att bära slöja.

Den typen av positioner kan uppfattas som dogmatiskt hårda, men man måste samtidigt ha i åtanke att det inte gjordes i en partiledarroll. Tvärtom kan det, oavsett var man står i frågorna, tyda på en förmåga att kunna driva principiella positioner som inte alltid är bekväma. Det är mycket möjligt att hon i en ny roll verkligen kan lyckas sätta det där laget framför jaget.

Hennes sätt att ta ton har inte bara gällt sakpolitiken, utan också de nu så populära formfrågorna. När det gäller övriga partiers förhållningssätt till SD var hon före sin tid och drog sommaren 2017 en parallell till relationen mellan S och V. ”Jag har läst om hur socialdemokraterna behandlade kommunisterna på 50-talet. Det är intressant. Stenhård konfrontation på arbetsplatserna för att hålla dem nere, men i riksdagen accepterade man deras stöd för att kunna regera. Det bör vara modellen för behandlingen av sd: hård konfrontation där man tycker olika, öppenhet att samverka där man tycker lika.” (Inlägg i Liberalernas partitidning NU, 17/8-17).

Vid en presskonferens under torsdagsförmiddagen med anledning av kandidaturen fick Sabuni som väntat mycket riktigt frågor om SD-synen. Hon tonade då ned men höll fast vid att man inte heller får vara för ängslig gentemot partiets närvaro och potentiella makt. På det sättet påminner det hon nu kommunicerar om Ulf Kristerssons princip snarare än Ebba Busch Thors rättframhet. Riksdagsarbetet måste fungera seriöst, helt enkelt. En konkret och god poäng hon gjorde gäller frågan om riksdagsarbetet och frågan om hoppande majoriteter. Ska Liberalerna avstå från att driva igenom egen politik för att SD kan hamna på samma linje i specifika frågor? Exemplet om att riksdagen tog ställning för införandet av ordningsbetyg, som Sabuni själv lyfte, är talande. Den segern, vilken ägde rum nyligen, har avgående partiledaren Björklund självsäkert applåderat. Men det hade aldrig varit möjligt om inte SD gett sitt stöd.

LÄS MER: Är Jan Björklund extrem nu?

När det kommer till konkret politik ger hon i sin programförklaring intryck av att i grunden vilja fortsätta på ett tydligt folkpartistiskt spår. Utbildning, integration och välfärd. Klargörande nog tar hon också ställning för en migrationspolitik som präglas av både ”solidaritet och realism”. Det behöver inte vara så vagt som det låter. Hon avfärdar en alltför naiv syn och det har heller aldrig varit någon hemlighet att hon velat se en ansvarstagande integrationspolitik.

Nu ser processen ut att ta fart. Av allt att döma kommer Sveriges ambassadör i Jordanien Erik Ullenhag – som tidigare ersatte henne som just integrationsminister – att motkandidera. Liberalaktiva politiker på hög och låg nivå har börjat uttala sitt stöd för honom och han själv har hållit låg profil. Det är så det brukar gå till.

Symboliken blir, om Ullenhag också han kandiderar, lustig. Sabuni upplevdes som hård när hon drev alliansregeringens integrationspolitik. Ullenhags framtoning var minst sagt mjuk i jämförelse. Det vore inte helt rättvist att stirra sig blind på hur Ullenhag 2011 lanserade fråga-svar-myter om invandring på regeringens hemsida på ett sätt som väckte en hel del frågetecken. Ändå är det ett illustrativt ögonblicksexempel på hur han och Sabuni kommit att stå för olika ingångar.

För integrationspolitiken, och så också närliggande migrationsområdet, har varit allt annat än enkel för Liberalerna. Krav eller kram eller något däremellan? Att det är svårt att säga var partiet egentligen står i grundläggande frågor om självförsörjning och hur stora migrationsåtaganden Sverige kan och bör stå för är talande. Partiet verkar inte själva riktigt veta. Till sommaren ser partiet ut att behöva bestämma sig.