Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Höjda lönekrav skulle effektivt slå ut alla möjligheter att rekrytera arbetskraft till lågkvalificerade yrken  Bild: Kampus Production
Höjda lönekrav skulle effektivt slå ut alla möjligheter att rekrytera arbetskraft till lågkvalificerade yrken Bild: Kampus Production

Pontus Almquist: Försvara den öppna arbetskraftsinvandringen

Alla partier i det blivande regeringsunderlaget vill på olika sätt begränsa arbetskraftsinvandringen. Det vore ett misstag.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sedan 2008 har Sverige haft vad som beskrivits som världens mest liberala politik för arbetskraftsinvandring. I princip vem som helst från hela världen får, om man har anställningsavtal med villkor som motsvarar vad som är kollektivavtalsenligt, komma till Sverige och arbeta.

Men ordningen är ifrågasatt inom hela det nya regeringsunderlaget. Sverigedemokraterna vill likt S och V återinföra den gamla ordningen med arbetsmarknadsprövning av utomeuropeisk arbetskraft, vilken gav facket veto mot arbetskraftsinvandringen. Tanken utgår ifrån en syn på arbetsmarknaden som ett nollsummespel där jobben måste skyddas för svenska arbetare, trots att det inte finns något stöd för sådana utträngningseffekter. Istället skulle det bli betydligt dyrare och tidskrävande för arbetsgivare som vill anlita utanför kontinenten, och de flesta rekryteringar skulle utebli.

Moderaterna har i sin tur fört fram förslaget att arbetskraftsinvandring ska villkoras med att lönen uppgår till Sveriges medianlön, som för närvarande är cirka 33 000 kronor per månad. Det skulle effektivt slå ut alla möjligheter att rekrytera arbetskraft till lågkvalificerade yrken och skulle dessutom göra det väldigt svårt för studenter som tagit sin examen i landet att få stanna genom ett första jobb. Partierna är därtill överens om att det inte ska vara möjligt med så kallade spårbyten, där den som fått avslag på sin asylansökan får stanna genom att få ett jobb.

Att somliga arbetsgivare inte lever upp till de arbetsvillkor som stadgas i lag är förstås ett problem som måste stävjas, men fundamentet i den politik som ligger fast sen 2008 är en lyckad frihetsreform som borde försvaras. Förutom att den fria arbetskraftsinvandringen underlättar personalförsörjningen och är en vinstaffär för statskassan – om inte förr så åtminstone sedan i somras, då ett försörjningskrav för anhöriga till arbetskraftsinvandrare infördes – möjliggör den enorma ekonomiska klassresor för den enskilde.

Invandrar man exempelvis från Somalia till Sverige kan man nästan hundrafaldiga sin inkomst gentemot vad man tjänar i sitt hemland bara genom en svensk minimilön. Pengarna som skickas tillbaka till utvecklingsländer från invandrare uppgår därtill årligen till tre gånger det globala utvecklingsbiståndet, enligt siffror från Världsbanken (2013). Att inte stänga dörren för detta borde vara angeläget för en regering som annars verkar rikta in sig på att minska biståndet.

I de regeringsförhandlingar som nu sker på konservativa partiers planhalva måste Sveriges öppna arbetskraftsinvandring försvaras.