Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Jiyan Behrozy: Friheten – en ständig kamp för hotade journalister

Jag läser Ivar Arpis ledare (SvD 7/2) om hoten han får utstå. Det låter konstigt att känna sig tacksam över att man inte hotas varje dag. Men många ägnar verkligen tid åt att hota och terrorisera journalister. Det tystar skribenter och många tvingas censurera sig själva.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

För min del tog det fart 2015 och upphörde 2017. Hoten kom främst från européer som befann sig i Syrien och Turkiet. Särskilt minns jag tre av hoten. En man som skulle äta upp mina organ, och någon annan som skulle äta upp mitt huvud (tror det var huvud) som om det vore ett äpple, skrev han. En tredje skickar en karta över lägenheten jag bodde i hemma i Värmland, och lovar att han ska uppsöka mig och skära av min hals.

Det kom också hot från Sverige och Norge. Jag har polisanmält hot en gång, det tog inte lång tid förrän jag fick veta att ärendet lagts ner och jag gjorde inga fler anmälningar. Efter 2017 har det varit kolugnt. Jag kan tala om att det kan räcka med ett enda hot för att man ska vända på hela sin vardag. Inte för att man är främst rädd för sin egen säkerhet, men för sin familjs skull. För sorgen och saknaden man efterlämnar bland anhöriga om det skulle hända något. Man är också rädd för att de man älskar ska komma till skada.

LÄS MER: Så många journalister är fängslade i världen

Jag fick vidta flera åtgärder för att inte råka ut för något. Jag slutade ta mina kvällspromenader i Karlstad. Och det blev absolut ingen utgång med hörlurar och musik i öronen. Jag trivs inte med det längre, inte ens under dagtid. Det ger mig obehagskänslor av att inte ha lite kontroll över vad som händer bakom mig. Det kan låta nojigt, men man behövde omvärdera saker och ting för livets skull, familjens, för det fria ordets skull och för tankarna.

Jag slutade skriva offentligt var jag kommer befinna mig, innan jag var på destinationen jag skulle till. Eller var jag befann mig just där och då. Oftast skrev jag inte förrän jag var tillbaka från resmålet igen.

LÄS MER: Polisen stör inte killarna med böcker i ryggsäcken från Kronogården

Jag har också behövt ta flera olika vägar till arbetsplatser. Jag har suttit i timmar och stirrat mig blind på olika butiker online för att hitta skottsäkra fönster. För att se vilka som skulle passa våra stora fönster hemma, och vilka av fönstren som främst hade behövts bytas ut. För de är ju inte direkt billiga, om man vill byta ut flera.

Människor i ens omgivning började skämta och fråga om det är farligt att gå ut med mig. Vi skrattade åt det tillsammans, med kärlek, för jag förstår.

Allt detta och mycket mer, trots att jag inte har yttrat mig alltför kontroversiellt i känsliga frågor.

I en undersökning som Monica Löfgren Nilsson, docent i journalistik, medier och kommunikation genomförde i samarbete med Svenska Journalistförbundet svarade 1500 journalister enkätundersökningen på frågor om trakasserier. Det visade sig att 30% av de som svarat blivit hotade under det senaste året. Undersökningen gjordes 2019. Vanligast förekommande hoten handlade om fysiskt våld mot den egna personen. Hon ser också oroande tecken på självcensur. Fyra av tio av de som hotats nån gång uppgav att de nån gång avstått från att bevaka vissa ämnen eller personer/grupper på grund av risk för nya hot.

Jag hade gärna sett ett ökat skydd för hotade journalister med tanke på den höga skatt vi betalar.

Med detta sagt vill jag inte på något sätt betraktas som ett offer. Att skriva och uttrycka mig är ett val jag har gjort. Det är en naturlig del av mig. Om världens alla pennor och tangentbord tar slut, skulle jag använda fingrarna och rista in mina tankar i sten i stället för bläcket på papper. Det värsta tänkbara scenariot för en skribent är vetskapen om att de man bryr sig om kan komma till skada, inte att man själv kan komma till skada. Bara den tanken kan hålla en vaken om natten.